Annons
Vidare till skaraborgslanstidning.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ledare: Ta från de kloka och ge till de slösaktiga

Det kommunala utjämningssystemet skapar skeva incitament. Vilken kommun vill riskera att betala en avgift när skattekraften ökar?

Den så kallade Robin Hood-skatten, utjämningssystemet, gör att kommuner får statliga pengar när det egna skatteunderlaget sviktar. Ett logiskt antagande är att detta gör kommunerna mindre angelägna om att öka den egna tillväxten.

Men Riksrevisionen (21/4) ställer sig nu frågande till det. Åtminstone till den grad att myndigheten inte kan bekräfta att inkomstutjämningen faktiskt hämmar kommuners tillväxt. Men vad som inte direkt framgår är att Riksrevisionen inte heller kan motbevisa att inkomstutjämningen skulle göra kommuner mindre angelägna om att ta ansvar för sin egen ekonomi.

Utjämningssystemet gör precis det namnet utlovar – kapar vissa kommuners ekonomiska toppar för att fylla i resterande kommuners dalar. Systemet består av flera delar, varav en är inkomstutjämningen som utgår från just kommuninvånarnas skattekraft.

Men det handlar inte om någon direkt utjämning av kommuners skatteintäkter, eftersom staten står för nästan hela bidragsbeloppet som betalas ut.

Att ett fåtal kommuner varje år ändå tvingas betala in pengar till systemet kan alltså skapa en tröskeleffekt – en kommun som bara tar emot lite pengar lär inte vilja riskera att nästa år behöva betala en avgift på grund av ökad skattekraft.

En sådan tröskeleffekt kan alltså finnas trots att Danderyds avgift på 26 000 kronor per invånare, eller Gällivares på 173 kronor per invånare, knappt alls går till Jönköpings bidrag på 7 800 kronor per invånare, eller Filipstads på 16 700 kronor per invånare. Och Riksrevisionen kan varken förneka eller bekräfta att det skulle finnas en sådan negativ effekt på kommuners tillväxt.

Oavsett om inkomstutjämningen påverkar tillväxten eller inte är det orimligt att tvinga vissa kommuner att betala den för systemet symboliska avgiften, men för kommunen stora kakan. Det liknar mer ett straff för rikare kommuner. Straffavgifter som 2019 utgjorde upp till 6 procent av de betalande kommunernas skattebaser.

Det är på många sätt rimligt att kommuner med svag skattekraft ska få hjälp att ha råd med välfärd, vägar och andra åtaganden. Men det betyder inte att det egna ansvaret för att hushålla med ekonomin blir mindre.

Då handlar det inte bara om att stötta det lokala näringslivet för att öka tillväxten – det visar Riksrevisionen att de flesta gör – utan också om att inte lägga onödiga pengar på arenor och arrangemang. Hela vägar och välfungerande skolor är också viktiga för att locka och behålla företag och invånare.

Någon analys av sådana onödiga utgifter kom inte med i Riksrevisionens rapport. Inte heller de andra delarna av utjämningssystemet. Men svårigheten i att dra tydliga slutsatser från komplicerade förlopp gör det desto viktigare att se över de negativa incitament som utjämningssystemet för med sig.

Kommuner som hushåller med resurserna kan trots svagare skattekraft ha råd med det viktigaste. Men varför anstränga sig, när även slösaktiga kommuner får sin stadiga del i utjämningssystemet?