Annons
Vidare till skaraborgslanstidning.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ledare: Svensk ekonomi reformeras inte på sjukhusen

För att stärka Sverige behövs långsiktiga reformer. Regeringens vårbudget lämnar en hel del att önska.

Det var vården. Sen var det näringslivet. I den ordningen beskrev finansminister Magdalena Andersson (S) de satsningar som ligger i vårbudgeten som Januaripartierna presenterade under onsdagen. Det säger en hel del om regeringens prioritering.

Från vänsterhåll kritiserades budgeten för att, genom låga utgifter för skola och omsorg, skada välfärden. Det är ett icke-argument. När Vänsterpartiet inte är nöjt med regeringens utgifter har skattebetalarna i viss mån vunnit.

Men det blir förståeligt att Andersson talar om välfärden framför företagen. Regeringen är klämd mellan oppositionell överbudspolitik, de egna stödpartierna, branschorganisationen Svenskt Näringsliv och facken.

Samtidigt ska man komma ihåg att regeringen, inräknat tisdagens expansion av stödet för korttidspermittering, spenderat över 200 miljarder på stödåtgärder sedan coronakrisen började för ungefär två månader sedan.

Det är en hastighet som ganska precis motsvarar de 100 miljarder kronor som Moderaterna driver på för att staten ska lägga ut per månad. Så precis som under vinterns budgetbråk om de fem extra välfärdsmiljarderna är konflikten artificiell när det gäller de absoluta summorna. Snarare gäller konflikten de prioriteringar som görs.

Exempelvis menade Moderaternas ekonomisk-politiske talesperson Elisabeth Svantesson att det krävs en framtung politik. ”Gör vi inte rätt saker nu riskerar vi att få leva med de besluten under hela 2020-talet,” sa hon i riksdagens talarstol när budgeten presenterades.

Hon fick på sätt och vis medhåll av Liberalernas motsvarighet Mats Persson (Di, 15/4). L har visat stor förståelse för den akuta krisen utan att tappa blicken på behovet av tydliga och kraftfulla reformer av svensk ekonomi, kris eller ej.

Persson beskrev åtgärder motsvarande ”det dubbla” jämfört med vad som redan gjorts – en implicit kritik gentemot Januaripartiernas budgetsamarbete. Samtidigt pekar han på de skatter och kostnader som tynger näringslivet.

Att, som Persson lyfte, se över hur forskningsinvesteringar ser ut är bra. Partiet fick i höstens budget igenom en riktad skattesänkning genom arbetsgivaravgiften för personer som arbetar med utveckling. För att förbättra svensk ekonomi i år och framöver krävs mer liknande kreativa stimulanser än att duscha hela branscher med högre statliga bidrag.

Det är också nyttigt att ompröva gamla antaganden om beskattning av företag. Som forskning från Danmark visat bärs bolagsskatten av löntagare. Fem procentenheter lägre bolagsskatt skulle ge en LO-arbetare nästan 5000 kronor högre årslön och en pensionär runt 3000 kronor per år.

Ny, liknande forskning av tankesmedjan Timbro för EU och OECD-länder visar hur bolagsskatten kostar svenska löntagare i snitt 11 300 kronor per år, något som finansdepartementets egna beräkningar bekräftar. Varför är det här viktigt?

Jo, dels för att vissa partier och organisationer nu argumenterar för att välbeställda företag och individer ska betala högre skatt för att avlasta kommunerna och de som sliter i vården.

Dels för att lönenivåer styr nivåerna i de offentliga ersättningssystemen. En högre bolagsskatt innebär därför lägre ersättning vid inkomstbortfall, vilket är precis det problem politiken nu diskuterar: Hur ska människor som blir av med jobbet försörjas?

Det är naturligt att en socialdemokratisk finansminister i en pandemisk kris väljer att positionera vården först. Det är det viktigaste verktyget mot det medicinska viruset. Men näringslivet är finansministerns bästa redskap för att bekämpa de ekonomiska åkommorna. Där lämnade vårbudgeten en hel del att önska.