Annons
Vidare till skaraborgslanstidning.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ledare: Kommunikatörer inte ett kommunalt kärnuppdrag

Det dräller av kommunikatörer i regionen och kommunerna. Samhällsinformation ska inte komma i form av kommunalt sagoberättande.

Ofta hör vi ropen. Från det kommunala äldreboendet där de hjälpande händerna inte räcker till. Eller från skolan eller räddningstjänsten där det också saknas personal.

Det är de här berättelserna som formar vår bild av det offentliga. Och det är den här situationen som är bakgrunden när organisationen Sveriges kommuner och regioner meddelar att om inte staten skjuter till mer pengar väntar skattehöjningar på många håll (fPlus, 20/8).

Men en bild som sällan ges är den av växande kommunikationsavdelningar som tar allt fler rum i anspråk på kommunhuset – och slukar allt mer skattepengar.

En undersökning gjord av tankesmedjan Timbros nättidning Smedjan (17/8) uppskattar att landets kommuner sysselsätter runt 3000 heltidsanställda kommunikatörer.

På en del håll finns närmast hela staber, som i Göteborg med över 250 stycken, eller i Jönköping med 40 stycken. Det är långt fler än städer i motsvarande storlek som Västerås, Örebro och Umeå. I exempelvis Skara finns hela fem kommunikatörer. Och då är inte motsvarande tjänster på regioner och på myndigheter inräknade.

För att få en uppfattning om hur stor den kommunala kommunikationsapparaten har blivit kan antalet heltidstjänster inom kommunikation ställas mot antalet heltidsanställda brandmän – som är cirka 5000 i landet.

En kommunikatör tjänar dock ofta bättre än en brandman. Enligt SCB är snittlönen för informatörer, kommunikatörer och PR-specialister 41 000 kronor. Snittlönen för brandmän är 32 900 kronor.

Är det då försvarbart att kommunikation har blivit en så stor del av det offentligas verksamhet? Om en del resultat granskas är det högst tveksamt.

I Karlstad har influencers anställts för att skriva positivt om staden på sina bloggar. En annan trend är att göra poddar (SR, 20/8).

Region Gotland har en om socialtjänsten. Vimmerby driver en medborgarpodd. Lidköpings kommun producerar podden Hållbara Lisch, som ska berätta om hållbarhetsarbete.

En tillsynes viktigare roll för kommunikatörerna är informationsgivning till medborgarna. Men även här finns baksidor, då det försvagar lokalpolitikernas roll.

Förr var det ofta de folkvalda i kommunfullmäktige och nämnder som var länken mellan medborgarna och kommunen. I dag sköts det av kommunikationsavdelningar, som kan ha mål om att både informera och ge en attraktiv bild av kommunen för turister och arbetssökande.

Det riskerar att leda till en tillrättalagd skildring av kommunen och dess politiska styrelses avsikt. Samhällsinformation kan på det sättet ta form av kommunalt sagoberättande.

Dessutom finns en besvärande tendens att det offentligas kommunikationsarbete i praktiken blir en konkurrent till privata mediehus, vilket blir ett hot mot den oberoende granskningen på orten.

Kommunikation är inte ett kommunalt kärnuppdrag. Det är däremot räddningstjänsten. Och innan det blir tal om skattehöjningar eller stora statliga anslag bör kommuner och regioner visa att välfärdens kärna och övriga kärnuppgifter är prioriterade. Fler händer behövs i skolan, på äldreboendet eller brandstationen. Inte på kommunikationsavdelningen.

Ledarredaktionen