Jorden balanserar på en oxes horn, och medan oxen rör sina ben mellan paradiset och helvetet, alstras nya tidsåldrar och epoker. Paradiset skänker fred och lycka – helvetet föder diktaturer, krig och fattigdom. Så vad händer när oxen plötsligt stelnar i samma position?

Det är med en närmast mytologisk utgångspunkt som Abbas Khider, författare till ”Brevet till Auberginerepubliken”, gör ett geografiskt och historiskt nedslag för sin roman. Khider flydde från Irak 1995, efter två år i fängelse för att ha motsatt sig Saddam Husseins regim. ”Brevet till Auberginerepubliken” är en av fyra romaner, och utkom 2013 i Tyskland – landet där Khider fann ett andra hem.

Men epicentrum för romanen är inte Tyskland, utan ett upproriskt Arabvärlden, år 1999. Efter att det uppdagats för 27-åriga Salim, som lever i exil i Libyen, att ett hemligt nätverk möjliggör brevväxling skriver han till sin älskade i Baghdad, Irak i hopp om svar efter år av tystnad.

Brevet lämnas till en smugglare men når aldrig fram, och landar istället i sex olika händer på vägen mot sin slutdestination. Medan brevet rör sig till Egypten, Jordanien och slutligen Irak, introduceras läsaren för karaktärer vars livsöden på något sätt har påverkats av de krig och den fattigdom som världsoxens position har förorsakat.

Genom resebyråchefen Majed Munir i Egypten skildras sorgen över att en bästa vän gått bort, och Latif Mohamed i Jordanien reflekterar över sonen han förlorade i kriget mellan Irak och Iran. Polisen Kamal Karim, liksom översten Ahmed Kader och hans fru Miriam al-Sadwun, fungerar som åskådliggörare av maktförhållanden och korruption.

En parallell struktur återfinns således i ”Brevet till Auberginerepubliken”, där brevet bildar ett skönlitterärt ramverk för berättelsen, men också är faktorn som synliggör de förhållanden som påverkar människor av olika samhällsskikt, folkgrupper och kön i Arabvärlden. Det är subtilt och stringent, och tillför den tredje dimension som skapar djup i texter. Också samspelet mellan den mytologiska världsoxen, och historiens förlopp, skänker tillförsikt och en vackert vemodig ton till romanen.

Att Abbas Khider skriver på tyska är ytterligare en intressant faktor att ta i beaktning. Romanen får trots allt, i relation till översättningen, en tredje knutpunkt i det svenska språket. Och kanske är det just språket som för mig förtar det ”sköna”, utan att en roman för sakens skull måste vara behaglig. Bortsett från några grammatiska misstag i översättningen balanserar Khider i en explicit råhet, som ljuder dissonant mot livets sköra.

Eller är kontrasteringen mellan korruptionens och fattigdomens råhet, och den beständiga kärleken som återfinns i Salims brev, faktiskt själva essensen i Khiders ”Brevet till Auberginerepubliken”?