Annons
Vidare till skaraborgslanstidning.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Insändare: Pandemin har stulit ett av de viktigaste åren i våra liv

Okej, det där var lite väl dramatiskt. Men som en snart 19-årig gymnasiestudent är det svårt att undvika den tanken. Vem har inte drömt om studenten? Med högljudda och småsvettiga studentflak i junisolen och att få ha en sista dag med sina vänner innan alla drar sig åt olika håll i världen.

Förutom att missa själva studenten har vi som är inne på det sista året av gymnasiet gått miste om nästan hälften av gymnasietiden, då vi spenderat mestadels av förra året (och troligtvis majoriteten av den kommande terminen) på distans.

Att inte få hänga med sina vänner i skolfiket, eller peppa varandra för att ta sig igenom dagens sista lektion är något som jag själv saknar. Under mina högstadieår var tanken om gymnasiet något som fick mig att kämpa mig till skolan varje dag, en chans för ny start. Tanken om att starta ett nytt kapitel i livet var något jag sett fram emot så länge. Såklart att man växer och utvecklas i princip hela tiden, men jag var redo att gå ut gymnasiet som en ny människa, och tiden som spenderades hemma kändes som att gå tillbaka i tiden.

Jag tror definitivt att distansen påverkade mig så som den gjorde eftersom jag flyttade hemifrån för att gå på gymnasiet. Då känns det oerhört konstigt att efter så lång tid flytta hem igen och spendera månader hemma i mitt gamla rum, med skolfoton från mellanstadiet och souvenirer från gamla klassresor. Efter att ha levt självständigt så länge, kände jag mig som ett barn när jag bodde under samma tak som mina föräldrar igen. Jag ska inte ljuga, det var skönt till en början.

Men när dagar blev till veckor och veckor blev till månader ersattes känslan av bekvämlighet med oro och påminnelser om minnen som jag gärna undviker. Att ständigt påminnas om obehagliga händelser som får en att minnas mörkare stunder gör att det känns som att man drunknar i sina minnen av tidigare sorger.

Men även om pandemin påverkat mig negativt, är jag lyckligt lottad som faktiskt hade ett hem att åka till. Mitt hjärta går ut till alla som förlorat någon på grund av viruset, blivit av med jobbet, eller jobbar i vården och kämpar för hela samhället, trots att delar av samhället inte gör sin del av jobbet. Så även om det är trist att mista ett av de viktigaste åren i mitt liv, så är det en uppoffring jag gärna gör om det leder till att vi någon gång ska bli kvitt det här viruset.

Någon som vill att allt ska bli normalt igen

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel