Annons
Vidare till skaraborgslanstidning.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Gustav Juntti: Likgiltighet skapade inte Förintelsen

För att stoppa hatets spridning behövs inte hjältar utan vanliga människor.

Jag har min morfar att tacka för mycket av det jag i dag är. Ett av de tidigaste minnena är hur han brukade berätta om politik och världshistoria för mig: Världskrigen, Lenin, JFK, kalla kriget, Palme, EU, Nato. Men oftast om Adolf Hitler och Nazityskland.

Jag minns än i dag känslan av tomrum inuti när han berättade om nazismen, men jag kunde aldrig få nog. Morfar fick berätta gång på gång, och jag krävde hans förklaringar. Varför hände det? Varför gjorde nazisterna så?

Det finns inga svar på den frågan, brukade han säga. Kanske var det för att låta en oförstående liten pojke slippa hantera något så stort och svårt så tidigt. Kanske förstod han att jag förr eller senare skulle behöva konfrontera insikterna själv.

Den 27 januari 2020 markerar 75-årsdagen av befrielsen av förintelselägret Auschwitz-Birkenau. Även om vi ständigt återkommer till frågorna om hur och varför, vet jag i dag att världen har svar. Grymheterna, folkmordet och den dödande totalitarismen är plågsamma delar av vårt medvetande, så vill vi sällan vara där – och absolut inte stå där ensamma.

Det är när vi gemensamt fortsätter att fråga hur det ofattbara kunde äga rum som vi långsamt rör oss närmre en plats där vi orkar erkänna att dessa delar finns. För den platsen är också där vi kan odla visioner, idéer och ideologier för större och öppnare samhällen.

På senare år har den demokratiska orken falnat. Vi orkar inte längre vara komplexa och motstridiga. Och det märks att vår färd mot en mer tolerant plats har bromsats. I Sverige och hela Europa ökar antisemitismen. EU:s byrå för grundläggande rättigheter, FRA, genomförde 2018 sin största undersökning bland personer som identifierar sig som judar.

Nio av tio judar i Europa har upplevt en ökning av antisemitism i sitt hemland de senaste fem åren. Sverige var ett av länderna med störst rapporterad ökning. 35 procent av svenska judar har övervägt att lämna landet på grund av detta. 2012 var den siffran 18 procent.

Vidare uppgav var tredje att antisemitism kom från en person den svarande inte kunde kategorisera. Lika många svarade att det kommer från ”en extremistisk muslim”. Var femte svarade att den kommer från en person på vänsterkanten.

I Sverige liksom i Tyskland uppfattar dock 40 procent att antisemitismen i första hand kommer från extremistiska muslimer – en långt större andel än i övriga länder. I andra hand är det personer på vänsterkanten som står för antisemitiska yttringar i Sverige, även det över det europeiska snittet.

Även om högerextremism i Sverige uppfattas vinna mark, är det vanligare att en skol- eller arbetskamrat i Sverige uttrycker sig antisemitiskt än en högerextrem, enligt FRA. Det vanligaste som judar i Sverige får höra är att de beter sig ”som nazister” mot palestinierna.

Enligt IHRA, det internationella organ för ihågkomsten av Förintelsen som Göran Persson startade 1998, är sådana uttryck klart antisemitiska. När statsminister Stefan Löfven (S) i veckan besökte minnescentret Yad Vashem i Jerusalem meddelade han att Sverige stödjer IHRA:s definitioner och exempel av antisemitism. Det är en viktig signal till de egna leden.

I våras skanderade SSU-medlemmar i förstamajtåget i Malmö ”Leve Palestina – krossa sionismen” – ett ifrågasättande av staten Israels existens. En SSU-medlem i samma distrikt har även uttalat sig antisemitiskt men behöll sin plats i Hässleholms kommunfullmäktige. I Storbritannien har Labour-partiets ledare Jeremy Corbyn uppvisat en remarkabel flathet mot antisemitism inom och utanför partiet.

Jag var 14 år när jag besökte Nazitysklands ”mönstergetto” Teresienstadt. Jag var 17 år när jag blickade längs tågspåret in mot Auschwitz-Birkenau som morfar alltid berättat om. Jag var 22 när jag besökte Mauthausen, ett av de mest brutala lägren i Nazitysklands system. Att se det som kommit att kallas Dödens trappor leda ner till det stenbrott där människor bokstavligen tvingades arbeta ihjäl sig förflyttade sinnet till 1940-talet. Vad hade jag gjort om jag funnits då?

Som filosofen Rivka Weinberg påpekat kunde Förintelsen äga rum inte för att människor var likgiltiga men för att de hjälpte till. För att stoppa hatet och dess spridning behövs därför inga hjälteinsatser. Den vanliga människan behöver vara människa: hon ska lyssna till, se, fråga och hjälpa andra i behov utifrån sina förutsättningar.

Det är inte riktigt vad samhället säger till oss dagar som denna minneshögtid. I stället får vi höra att vi ska vara vardagshjältar som står upp och aldrig accepterar likgiltighet. Att ha läst om nazismens våld, sett lägren och högarna av de mördades skor, hår, väskor och vigselringar i Auschwitz, att ha träffat människor som överlevt dem gör mig inte till en hjälte. Jag väljer bara att kolla, och fråga, gång på gång.