Hundskallen är öronbedövande. I var och en av inhägnaderna hoppar en stor, kraftig hund och skäller ivrigt på besökare. Alla hundarna har en tuff historia bakom sig. Ingen av dem är här för att Therese Kuylenstierna eller Jan-Erik Neman har köpt den, tvärtom, den här gården har i många fall varit den sista anhalten före döden. Hundarna har bott hos människor som inte har tagit hand om dem.

Ta Biffen till exempel. Den första ägaren i Skåne kunde inte ha kvar honom, men hon oroade sig för honom när han hade fått ett nytt hem. När hon via facebook hittade Therese och Jan-Erik, och de lyckades få fatt på hunden, var den halvårsgamla valpen så stressad att han varken sov eller åt. Det var först när han kom till sitt nya hem i Skallmeja som han kunde slappna av, och han gick genast och la sig för att sova.

Vi grät allihop när han kom, berättar Therese.

Det verkar som att hunden användes som trigger för att trigga i gång kamphundar, för han blev fullkomligt skräckslagen när han mötte andra hundar.

Det är stora pengar i hundslagsmål, säger Jan-Erik.

Det är vanligare än man tror.

Redan från början älskade Biffen människor, men arbetet med att minska rädslan för andra hundar har varit, och är, mycket långt. Biffen får panik när hundar skäller på honom. Han kommer att få stanna, men andra, enklare hundar försöker Therese och Jan-Erik att placera ut i nya hem.

Vi är väldigt noga när vi ska hitta ett nytt hem åt dem. Det är därför de fortfarande är kvar, säger Therese och ler.

Vi är sista anhalten innan avlivning. Det får inte hända igen, påpekar Jan-Erik.

En annan hund är Atlas. Under ett par månaders tid drev han omkring vid E20 i höjd med i Skånings Åsaka. Det skrevs mycket om honom i tidningarna. Många försökte fånga honom, men ingen lyckades förrän någon kom på att locka honom till sig med en tik som löpte, och lyckades stänga in honom i ett skjul.

Vi vet inte vad han har varit med om, men han är rädd för karlar. Men vi klickade med en gång. Jag fick lyfta in honom i bilen, han var helt i chock, minns Therese som snabbt var på plats.

Atlas tillbringade en tid hos polisen där en man satt och läste högt för honom för att vänja honom vid rösten, men Atlas var livrädd för män. Nu är det en kärvänlig hund som, så stor han är, gärna kryper upp i Thereses knä och blir kliad. Jan-Erik däremot skäller han på. Han litar fortfarande inte på män.

Att alla hundarna är stora och kraftiga så kallade kamphundar förklarar Therese med att det oftast är de som hamnar hos fel ägare. Personer som har hund av fel anledning. En enda liten hund har familjen, och det är dottern Melissas hund som hon köpte för egna pengar.

Therese och Jan-Erik har ett stort djurintresse, och har sedan länge tagit hand om omplaceringshundar, hundar som behöver ett nytt, tryggt hem.

Jag har alltid varit engagerad i hundar som ska omplaceras. Jag hade min första omplaceringshund när jag var 16. Det var en schäfertik som skulle avlivas och jag gömde henne i källaren. Mamma blev vansinnig, hon hatade schäfrar, minns Therese.

Hon kom att ta hand om många fler hundar, och utbildade sig till hundinstruktör och hundpsykolog.

Gården Änden i Skallmeja flyttade hon och Jan-Erik till när Thereses mamma, som bodde där, ville flytta in till stan. Hästar hade de redan, och snart blev det mer djur på gården. Först kom geten Styrbjörn, och fler getter följde efter honom. Nu finns flera killingar som springer omkring och alla getter är sällskapliga och nyfikna. Får och kaniner finns också på gården.

Familjen älskar djur, mår bra av att vara med dem, att ta hand om dem. En tanke föddes om att låta andra komma hem till gården och få vara med djuren. Barn och ungdomar med särskilda behov, eller som behöver komma hemifrån och ifrån vardagen, eller som bara tycker om djur men som själva inte kan ha några. Idén till Ändens djur och allservice föddes och ett nytt företag bildades.

Djur har en väldig förmåga att lugna. De är inte så komplicerade som människor, säger Jan-Erik Neman.

Det finns också tankar på att starta en fadderverksamhet med de omhändertagna hundarna.

Många vill ha hund men har inte möjlighet att ha själva. Våra hundar behöver sysselsättas och socialiseras innan vi hittar en familj åt dem, säger Therese.

De är inte främmande för nya lösningar. När demensboendet Malmgården i Skara ville låta de boende träffa djur, eftersom nästan alla varit lantbrukare tidigare, visade det sig att de gamla inte kunde köras ut till gården. Så häst, kaniner och getter med killingar kördes till Skara. Där och då, när de gamla fick träffa djuren, märktes det vilken effekt ett sådant möte kan ha.