Häromdagen vårstädade jag, fast i huvudet. Jag vårstädade bland gamla minnen.

Jag vet inte vad det kom ifrån eller varför, men av någon anledning började jag just den där dagen att se tillbaka på händelser i mitt liv. Gick flera, flera år bakåt i tiden och såg mig omkring. Såg på den tjejen jag var på den tiden – den omogna, vilsna, tonåriga Angelica. Såg på de misstag man gjorde. På de moraliska felstegen man tog. På de gånger man faktiskt sårade människor.

Det gjorde mig illamående att möta den där tjejen igen. Det var läskigt. Den där förvirrade, vilsna tjejen är så enormt olik den jag är idag och jag har svårt att förlika mig med henne.

Jag undrar om vi alla har sådana där tankespöken gömda i gamla dammiga vrår i minnet. Kanske är de förträngda, kanske har vi försonats med dem för längesedan och släppt dem fria, eller så kanske de fortfarande hemsöker oss ibland och får skammen att välla upp i våra bröstkorgar som svidande syra. Kanske har vi alla någon gång grämt oss över att vi inte kunnat gå tillbaka, sudda och måla om - ”göra om, göra rätt”

Annons

Jag insåg att de jobbigaste minnena inte är de där man själv blivit sårad eller på annat sätt farit illa – de jobbigaste är de där man själv sårat någon annan; De som är kopplade till den frätande känslan S K A M.

Vad jag tvingades att inse den här dagen, sittandes uppe på vinden i mitt dammiga minnesrum, är att det inte går att förändra det som varit. Man kan inte ändra det faktum att man - på den brokiga, förvirrade och omogna stigen från barndomen och upp genom tonåren – begick misstag längs vägen. Ramlade och skrapade upp knäna ibland. Jag insåg att för varenda gång man snavade så lärde man sig någonting. Vid varje moraliskt snedsteg lärde man sig mer om hurdan man vill vara och hur man inte vill vara.

Elizabeth Gilbert beskriver i boken ”Eat, pray, love” hur hon sitter på en strand och konfronterar varje minne, ett efter ett, för att sedan släppa det fri en gång för alla. Sist av allt konfronterar hon de jobbigaste – de som har just med skam att göra. Det känns som att det var ungefär så jag gjorde den där blåsiga vårdagen. Jag konfronterade dem, och sedan tvingade jag mig att släppa dem. Tvingade mig att klippa av banden till den där gamla bilden av mig.

Jag tvingade mig att vända de frätande, negativa skamkänslorna till tacksamhet; ”Vad glad jag är att jag begick de där misstagen då för så många år sedan – de lärde mig så mycket. Vad glad jag är för allt jag varit med om – det har gett mig perspektiv. Vad tacksam jag är för att jag, för varje år som gick, mognade mer och mer” Och till sist: ”Vad tacksam jag är för att jag är den jag är idag.”

Och det gick upp för mig hur trygg jag känner mig idag. Hur stolt jag är över den moraliska kompass jag bär med mig i bröstkorgen – för de värderingar jag har och för de beslut jag fattar. Jag gör fortfarande misstag, och jag lär nya grejer varje dag, men det känns tryggt.

I slutet på den där vårstädar-dagen trillade jag in i en text som var så klockren att den nästan rörde mig till tårar:

”Ibland måste man gå vilse för att lära sig att hitta rätt”.