De rumänska tiggarna har blivit en vanlig syn utanför Skövdes butiker och deras blotta närvaro skapar en allt skarpare debatt.

Utanför en av stans matbutiker möter jag en av dem, Claudia, hon vill berätta om varför hon valt ett liv som tiggare och ber mig att sätta mig vid hennes sida. På håll mullrar åskan, hon tittar upp men verkar inte bry sig. Det är så här det är, säger hon och ler lite blygt.

Kunderna börjar strömma till, det är tidig förmiddag. En del tittar rakt fram, andra lägger några kronor i pappmuggen som står framför oss, och går sedan tyst vidare.

– Många är snälla, säger Claudia, men inte alla. Ibland sparkar folk på min pappmugg eller spottar på mig. Jag försöker att inte visa hur ledsen jag blir. Men ibland gråter jag. Hade det varit bra i Rumänien hade jag stannat där.

Claudia kom till Skövde för att tigga i februari i år. Den svåra ekonomiska situationen i Rumänien och arbetslösheten drev henne därifrån.

– Jag är här för mina barns skull, inte för min egen eller någon annans. Jag vill inte att de ska behöva bli som mig. De ska få utbilda sig.

Pengarna hon får in ska framförallt gå till barnens skolböcker och kläder. Utan det blir det ingen skola säger Claudia. Sonen är nu 17 år och dottern 14.

Men var det inte svårt att lämna dem frågar jag?

– Självklart, jag saknar dem varje dag. Men jag ser inget annat val. Min man får ibland lite städjobb hemma i Rumänien, men pengarna räcker inte långt.

Vi pratar om saknanden och om strävan att till varje pris ge barnen en bättre framtid än den egna. Kroppen börjar stelna och det värker i benen. Men Claudia är van och det åskväder som tornar upp sig på himlen är ingenting jämfört med hur det var i vintras när hon kom hit första gången säger hon. Då bodde hon tillsammans med några andra rumänska tiggare under Helenaskolans lastbrygga.

– Men kommunen körde bort oss därifrån, då hittade vi stället i skogen. Men nu får vi inte vara kvar där heller.

Annons

Claudia suckar tyst. I lägret som hon och åtta andra rumäner, däribland hennes två bröder och deras fruar, slagit upp bakom Coop i Skövde har de bott sedan tidigt i våras.

– Jag vet inte vart vi ska ta vägen nu. Kommunen ger oss ingen hjälp med boende.

Åskan kommer närmare, en kund snabbar på stegen men stannar upp och sträcker fram en tjugolapp. Claudia tackar och fortsätter berätta.

– Mamma tar hand om mina barn nu. Vi bor i hennes gamla hus, alla fyra i ett litet rum. Men jag ska snart åka hem igen. Skolan startar i september och jag måste köpa kläder och böcker.

Men är det verkligen lönsamt frågar jag.

– Jag kanske får ihop några hundra på en dag, det mesta kan jag spara. Många ger mig mat men ibland köper jag ägg och potatis, det är billigt i Sverige.

Resan till och från Rumänien kostar 1000 kronor enkel väg. Det är en man med stor bil som kör, har man inte pengar när man åker hit får man betala av, berättar hon. Pengarna som blir över räcker ett litet tag hemma i Rumänien, sen måste hon åka tillbaka.

– Det är det enda jag kan göra.

De rumänska tiggarna har blivit en het fråga i din allmänna och politiska debatten. Det talas om kriminella ligor där rumäner utnyttjas av ledare som tar hand om de pengar som tiggarna får in.

– Jag har hört talas om det, säger Claudia. Men ingen av oss här i Skövde tigger för någon annan. Bara för oss själva.

Regnet börjar falla och jag reser mig upp. Benen värker lite och jag undrar varför just jag ska skänka pengar.

– Alla gör som de vill. Vi gör ingen illa där vi sitter. Vi är inte onda, men ibland är ett leende också värt mycket, och jag har fått en vän.

Claudia berättar om kvinnan som inte bara ger henne ett leende, utan även pengar så hon kan ringa hem till sina barn ibland, och som försett henne med kläder och mat. Hon ler med hela ansiktet och det tåras i ögonen på henne när hon berättar.

Men du själv då, vad drömmer du om?

– Ingenting, jag vill bara att mina barn ska få det bättre än mig. Att de inte ska behöva tigga.