105-åriga Bibihal Uzbeki blev en världsnyhet när media träffade henne vid ett mottagningsläger i Kroatien. Hon hade lämnat ett krigshärjat Afghanistan och tog sig igenom Europa för att finna tryggheten i Sverige.

Nu, flera månader senare, sitter Bibihal i sin säng på asylboendet i Lundsbrunn. Hon är omgiven av sin son Mohammadullah, svärdotter Ziba och sitt barnbarn Mohammad och det är en stor kontrast från hur deras liv såg ut när familjen var på flykt.

Resan som de genomförde var både lång och farlig. Bibihal varken ser eller hör särskilt bra och eftersom hon inte kan gå själv har hennes familj fått bära henne över ländernas gränser.

— Jag är glad för att mina barn och barnbarn är här och är trygga. Det är det viktigaste, säger Bibihal Uzbeki.

Familjen betyder allt

Familjen kommer från staden Kunduz och i flera generationer levde de som vanliga bönder. De hade en egen gård och försörjde sig genom att sälja frukt och grönsaker.

— Både dag och natt längtar vi tillbaka. Men det finns ingen framtid där längre, säger barnbarnet Mohammad.

När krig och oroligheter började sprida sig allt närmare insåg familjen att de inte kunde leva kvar. De berättar att alla män tvingades ansluta sig till armén och för familjen fanns det bara ett alternativ - att fly.

Bibihal hade redan då svårt att gå och smärtan i knäna gjorde det omöjligt att på egen kraft förflytta sig långa sträckor.

— För oss är familjen väldigt viktig och vi kunde inte lämna någon. Det enda alternativet vi hade var att bära henne, berättar sonen Mohammadullah.

Målet var Sverige

Annons

Deras flykt varade i flera månader. Genom bland annat Iran, Turkiet och Grekland turades sonen och barnbarnen om att bära Bibihal på ryggen.

Under resans gång blev Bibihal tappad två gånger. En gång gick det så illa att hon slog i huvudet.

— Det var en svår resa och jobbigt för hela familjen. Vi bar henne tills vi kom till Tyskland, där gav äntligen en läkare oss en rullstol.

Att korsa gränsen till Turkiet beskriver familjen som något av det svåraste de tvingats genomföra. De berättar att det fanns olika människor som jagade flyktingar och de fruktade att bli skjutna.

— Det var fysiskt utmattande och vi letade ständigt efter vatten eller något annat att dricka.

Även den osäkra smuggelbåten till Grekland fick familjen att frukta för sitt liv. Men det som fick dem att fortsätta var drömmen om ett nytt liv i ett land långt upp i norr.

— Vi hade hört att Sverige tar hand om sina människor och gör mycket bra för oss som flyr.

Kan ni beskriva känslan när ni kom till Sverige?

— Vi kände en sådan glädje inom oss när vi kom fram. Det kändes mycket bra, säger barnbarnet Mohammad.

Följer sina drömmar

Familjen har nu varit i Sverige sedan början av november. De kom till Lundsbrunns kurort och fick sitt egna rum för ungefär två månader sedan.

Sju familjemedlemmar bor på boendet och några av Bibihals barnbarnsbarn går redan i skolan. Sonen Mohammadullah vet ännu inte vad han ska göra i det nya landet, men för barnbarnet Mohammad är vägen reda utstakad - han ska först lära sig språket och sedan följa sin dröm att bli skräddare. För familjen väntar nu ett nytt liv.

— Det är lugnt och fridfullt här. Där vi kommer ifrån är det oroligt, men här är det bra. Vi är väldigt tacksamma för att få vara här och glada för den vård som Bibihal får i Sverige, säger Mohammad.

Och världens äldsta flykting, Bibhial själv, är märkbart tagen av både sin ålder och den påfrestande resan. När tidningen är på besök sitter hon mest tyst och lyssnar nyfiket på det som sägs.

Men hon avslutar med att skina upp i ett stort leende och tackar för besöket.