Nu har han, snart 70, på sätt och vis lyckats göra det igen.

Hans ”Vardagar” (Wahlström & Widstrands) är en sorts dagboksroman utan fiktiva garderingar, en blandning av dagliga noteringar under ett halvår 2017 och insprängda prosadikter. Här får hans vrede och mörka förtvivlan fritt utlopp.

Många har kallat honom en gnällspik men jag tycker att hans uppkäftighet känns frisk och befriande. En man som heter Ulf är värd att lyssna på. Han har mycket att säga om våra samtida idiotier.

Ulf Lundell slår följe med den irländske poeten Yeats som strax efter förra sekelskiftet hamnade i en livskris mellan ”ett inte längre och ett ännu inte”. Döden har alltid varit närvarande hos Ulf Lundell och nu alldeles påtagligt när hans första hustru, som han har tre vuxna barn med, begått självmord. Återblickar på deras unga liv framkallas med en klar skärpa, både den kärlek som funnits och deras omöjliga försök att fortsätta.

Han har nyligen skilt sig från den 41-åriga S och det förstärker hans mörka klangbotten. Nu är han tillbaka i den ensamhet han både fruktar och älskar. Jag tror inte att han helt vantrivs med enstöringslivets långa promenader runt Stenshuvud och hans genuina intresse för alla slags fågelarter.

Men ibland är han less på det mesta i det stora huset vid havet:

Klippte gräset

En harpalt sprang undan

Annons

En rödhake flydde

Jag gillar inte gräs längre

Grönt klibbigt gräs under sulorna

Trött på själva klippandet

Det känns enfaldigt

Som en ensam munk på ett

övergivet kloster

Man känner igen mycket från Lundells tidigare romaner. Men det är väl som Ivar Lo Johansson sa när han gav ut sin sena memoarsvit, han som redan hade skrivit otaliga böcker om sitt eget liv: ”Solen står i ett annat läge nu.” Här har vi en åldrad Jack som ändå känns vital när han svingar sin ilska mot den lille tjocke i Nordkorea och tioåringen i Vita huset för att bara nämna några av de makthavare han avskyr. Han ger heller inte ett piss för religionen där islamisterna i dag är mest blodtörstiga men han har heller inget till övers för buddhismen numera.

Jag tror Ulf Lundell känner sig besläktad med ärttörnet, baklängesblommaren som spänner sina muskler vid infarten till Simrishamn närall annan blomning dör av. De blommar hela vintern och han undrar vem som befruktar dem. Han är övertygad om att vi hade det bra innan vi föddes och att vi efter döden kommer att få det bra på ungefär samma sätt. Med Schopenhauer slår han fast: ”Det är inte vi som lämnar världen, det är världen som lämnar oss”.

Han tycker att allt utom barndomen, från puberteten till döden, är ett skämt. Men när han närmar sig ålderdomen växer känslan inom honom att skämtet går att leva med. Den insikten ger hans bok en extra dimension, ungefär som då en visdom smög sig in Slas’ sista romaner. Den spontanprosa Ulf Lundell utövar har han lärt av förebilden Jack Keuorac, en författare helt fri från akademisk belastning. Båda har arbetarbakgrund och gör ”uppror underifrån” i ”On the road” och i ”Jack”.

Kerouac ville fånga hela USA med sin skrivmaskin men ”dog utmattad på slagfältet vid 47 års ålder”. Lundell har varit lite mer uthållig trots att han inte bara ägnar sig åt litterärt skapande, folkkär musiker som han är och dessutom bildkonstnär.

Det kan finnas gränser även för hur älskad man kan bli. Han förfasar sig med rätta över hur danska nynazister marscherat genom Köpenhamn med främlingsfientliga plakat sjungandes ”Öppna landskap” med en dansk text som är helt obekant för honom. Ibland känner han sig lite passé. Som då en ung kille säger att han är ”min mormors idol”.

När han väl vant sig kan han känna en sorts lättnad över att kunna gå ut i Göteborg utan att bli igenkänd. Då får han åtminstone vara ifred. Så här skriver han också:

Borta från min släkt är jag

Avknoppad

Förrymd

Fascinerande att vara en man som

lämnat allt bakom sej

Det är som att tumla runt

i Vintergatan litegrann

Ibland känner han en längtan att ta sin skrivmaskin (han och grannen Klas Östergren vägrar skriva på dator) nån annanstans, ”den håller aldrig käften”. Hans utfall provocerar med avsikt dem som drabbas. I det fallet är han modig som Strindberg men har till skillnad från denne fått pengar av Svenska Akademien. Själv blev jag i likhet med Lundell jublande glad när Bob Dylan fick nobelpriset, en av vår tids största poeter.

I slutet av boken återkommer han till den första hustrun. Om hur de som unga ägde världen och trodde att de skulle förbli unga, ungefär som Hemingway en gång eller Slas ”på den tiden då vi alla var unga och vackra”.

Något tidigare i boken konstaterar Lundell:

Ju äldre man blir desto mindre

förstår man vem man är

och framför allt vem man varit

Uppenbarligen en slags

flåbusande galning

ständigt framåtsträvande

Som det sägs: vi vet döden

lika bra att stå på

om inte annat för att vi vill hem

Vi vill

alltid hem

Unna er den här boken i sommar. Den är vemodig men inte sentimental, skriven av en tvärvigg som alltid spottar uppåt.

JAN MÅRTENSON

Författare och journalist, Malmö