Sommaren 2011 satt jag i en hotellobby i Kabul och smuttade på en kopp grönt te. Vi väntade på vår bil, som skulle ta oss till flygplatsen och vidare till gränsen mellan Afghanistan och Uzbekistan. Plötsligt hörde jag ett skrik. Sekunden efter började en av hotellvakterna att skjuta utåt gatan med en automatkarbin. Därefter en explosion. Kaos. Jag minns inte riktigt vad som hände sedan, men tillsammans med andra hotellgäster evakuerades vi längre in i hotellet – medan fler explosioner mullrade utanför.

Att hotellet skyddades av en sex meter hög vägg, betongsuggor, krypskyttar och en stålport var inte mycket tröst i stunden. Något år tidigare hade talibanerna sprängt sig in på hotellet och dödat sex personer.

Men lika snabbt som det börjat var det över. Jag sjönk ner i en soffa och plötsligt sprakade det till i högtalarna som började spela musik igen. Från restaurangköket hördes klirrande när sushibuffén serverades. Plötsligt kom den vänliga afghanska servitören fram och ställde ner ny, rykande kopp, grönt te. Jag stirrade förvirrat på koppen, men hans lugna vänliga rörelser lugnade mig. Mitt te i lobbyn hade ju kallnat, tycktes han säga. Jag drack och kände hur det varma spred sig i magen och långsamt sänkte pulsen.

Kabul är en härdad stad, där terror och våld tillhör vardagen. Likaså säkerhetstänket – som när min chaufför med ett vänligt och något generat leende bad mig att inte använda säkerhetsbältet – ”då kan du inte ducka om någon skjuter in i bilen”.

Visst, rädslan finns där – men det som är häpnadsväckande är hur människor ändå förmår att skapa någon slags normalitet mitt i detta fruktansvärda.

Jag började förstå då att det verkliga motståndet mot terror inte bestod i rädsla eller hämnd, utan just denna normalitet. Att visa att man inte tänker låta sig påverkas.

Annons

Efter fredagens attack på Drottninggatan i Stockholm hördes panikslagna röster som sade att ”Sverige för alltid är förändrat i grunden”.

Men den övergripande känsla som välde fram var inte hat utan sorg och kärlek. Människor öppnade sina hem för alla dem som blev strandsatta. Polisen översköljdes av blommor och tiotusen samlades på Sergels torg i en kärleksmanifestation.

I högerextrema och främlingsfientliga kretsar, som ständigt varnar för systemkollaps, tycktes kärleksyttringarna vara mer upprörande än själva terrordådet. Ingrid Carlqvist, som driver den islamfientliga tidningen Dispatch Internationel, twittrade att ”Det är något allvarligt fel på svenska folket. De borde vara rasande, inte kärlekstörstande”.

Den reaktion högerextremister hoppas på är dock densamma som rörelser som Daesh/IS, och de som inspireras av dem, vill uppnå. I helgen skrev Mohammad Fazlhashemi, professor i islamisk teologi och filosofi, i Svenska Dagbladet att de våldsbejakande extremistiska islamisternas syfte är att uppnå en ny världsordning genom att ”skapa kaos och oordning”. Genom terrordåd mot civila präglade av grymhet och brutalitet vill de paralysera människor och skapa ”polarisering mellan grupper”.

Målet är att väcka hat mot muslimer i Europa, som hos dessa rörelser betraktas som ”avfällingar”. På så sätt har islamistiska extremister och högerextremister ett gemensamt syfte – även om deras utopier ser annorlunda ut. De vill skapa hat som föder mer hat, en mörk spiral som tar oss ner i helvetet. Det är genom detta ”civilisationskrig”, där de dekadenta liberala demokratierna faller, som en ny värld kan uppstå.

Öppenhet, kärlek och förståelse kan verka vara fjuttiga vapen mot sådant hat. Men det är de inte. Visst ska vi skydda oss mot terrorn polisiärt och militärt – men vi måste också inse att det finns en gräns.

Ett öppet demokratisk samhälle kommer alltid, och har alltid, varit mottagligt för attacker från antidemokratiska krafter eftersom det är just öppet. Och för att denna öppenhet bygger på att vi som lever i detta samhälle i grunden tror gott om andra människor. Vår reaktion är därför inte i första hand hat utan kärlek och medkänsla.

Det är när denna tillit förloras som också vi är förlorade. Det är därför en liten kopp varmt grönt te kan göra all skillnad i världen.