Vi sitter på Landhs konditori i Habo, utanför tävlar solen med regnet om att sätta sin prägel på den svenska sommaren. Det är ganska kallt.

Jonathan har precis kommit hem efter en månad i Tanzania, som han tillbringade tillsammans med Emil Carlberg och Kristoffer Rossgård. När han berättar om veckorna i massajbyn känns det som att en del av honom fortfarande befinner sig i den 35 gradiga hettan på savannen.

— Varje dag gick barnen tre timmar för att låta djuren dricka, sen gick de tillbaka, det var så dagarna såg ut, säger Jonathan när han berättar om hur barnen har fullt ansvar för korna och getterna.

— De större barnen drog upp ett högt tempo och de minsta som var tre år fick springa för att hinna med. De drack inget heller.

Jonathan berättar att de följde med barnen på en vandring och dagen efter kände den 24-åriga äventyraren, och tidigare jägarsoldaten i Karlsborg, sig rejält sliten när han såg barnen ge sig iväg med boskapen igen.

Det började när Jonathan guidade på Kilimajaro och blev vän med en man som var uppvuxen i området där massajerna lever.

— Han undrade om jag ville bo med massajer, men då sa jag att i så fall skulle det vara på riktigt och inte till någon stam som brukar ta emot turister.

Jonathan berättar att de deltog i det dagliga livet, men samtidigt blev det en speciell situation att som främling flytta in i en by några veckor.

— Vi var de första västerlänningar som bodde med dem och det var svårt att kommunicera. I början var de väldigt macho, men det blev mer avslappnat efter ett tag. Först var det bara hövdingen som pratade med oss.

Annons

Jonathan berättar om hur de byggde hyddor av koskit, ceremoniella danser och manlighetsriter.

— De ville att vi skulle dricka en kopp fylld med fårblod, men det klarade jag inte. Jag är ju vegetarian, säger Jonathan och berättar att de fick göra ett mandomsprov.

När en massajpojke är i 12-årsåldern börjar prövningarna för att bli en krigare. Då gör de en lång vandring som kan vara i flera veckor.

— Den gjorde vi fast vi vandrade bara 12 timmar uppför ett berg, jag tror att de tänkte att vi var otrände vitingar. Men det är ju sånt jag gör hela tiden, så det var inte så jobbigt, säger Jonathan som är lättad över att han slapp genomgå nästa del för att bli en massajkrigare.

— Vi var med på en stor cermoni när två grabbar skulle omskäras. Då får de inte säga ett knyst då blir de aldrig några krigare.

Det kan kännas exotisk när Jonathan sitter inne på kafféet i Habo och berättar om sitt möte med massajerna. I Tanzania var rollerna dock de omvända.

— Det var vi som var de konstiga, folk drog i en och skrattade åt oss, säger Jonathan och berättar om hur folk stirrade på dem när de gick med boskapen i sina traditionella massajkläder.

— På morgonen satt det ett gäng gubbar och bara stirrade på oss, det var som att de tittade på tv.

Vi börjar prata om hur nyttig det är att vistas på andra platser; att inse att ens egna tankar, kultur och världsbild inte är den enda giltiga. Att vara den annorlunda.

— Det känns som att mina äventyr kommer att bli mer så. Möten, kanske dokumentärer, säger Jonathan som kanske främst gjort sig ett namn genom sina extrema förflyttningar från en plats till en annan.

Först väntar dock ett annat extremt projekt.

— Jag ska försöka slå världsrekord i att simma en mil under vatten. Det tidigare rekordet är på sex och en halv timme.