Det var kring midsommar 2012.

Per-Arne var då, 48 år gammal, som vilken annan man som helst i medelåldern.

Han trivdes med sitt jobb på Volvo i Skövde. Just då började han dock känna sig dålig, ringde ambulansen och kom till SkaS i Skövde.

– Då fick jag reda på att jag hade fel på en hjärtklaff och att en operation var nödvändig.

Under tiden på SkaS i Skövde blev han ännu sämre och fick forslas med ambulans till Sahlgrenska Sjukhuset i Göteborg för att operationen skulle kunna genomföras.

Hjärtoperationen gick bra. Per-Arne fick en ny hjärtklaff, men sedan tillstötte komplikationer.

– Jag vet inte så mycket vad som hände förrän jag fick veta att jag hade legat en vecka på lasarettet och hade fått en kraftig stroke, berättar Per-Arne och fortsätter:

– När jag reste mig upp ur sängen och skulle gå märkte jag att jag hade mycket dålig balans. Hela vänstersidan hade drabbats. Jag var kraftlös i armen, handen gick inte att använda och jag kunde inte gå på benet. Jag fick börja använda en krycka för att ta mig fram.

Missbrukade alkohol

Per-Arne förstod redan då att hans liv i fortsättningen skulle bli annorlunda än det varit tidigare.

Mellan 2006 och 2012 missbrukade han alkohol, men det hade inget att göra med att han fick stroke.

– Jag kunde inte stå emot grupptrycket, när arbetskamraterna sa: ”Klart du ska supa, det gör ju vi”. Efterhand började jag dricka. Det blev för mycket och jag klappade ihop helt enkelt. Det var nu tur i oturen att jag fick stroke just då. Jag slutade tvärt med missbruket.

Annons

Det blev tre månaders vistelse på SkaS i Skövde med daglig träning, men till slut klarade han inte av att utföra träningen.

– Jag har insett att jag kommer att få leva med denna funktionsnedsättning livet ut. Jag hade ändå tur som klarade mig så hyggligt. Det kunde varit värre.

Efter vården på sjukhuset hamnade han på Bagaren, där han bott de senaste sex åren.

Fick epilepsi

Det var dock inte slut med besvärligheterna.

När hans pappa avled 2013 fick Per-Arne ett epilepsianfall dagen efter begravningen.

– Det blev för hård anspänning. Jag satt här på Bagaren och läste tidningen, när det bara svartnade för ögonen och jag föll av stolen. Som tur var såg en av personalen vad som hände och kunde kalla på hjälp. Jag äter nu medicin för min epilepsi och har bara fått ett anfall sedan dess.

Vi träffas i Per-Arnes tvårummare på Bagaren.

– Först hyrde jag en etta, men den blev för liten, jag har ju bland annat 2000 cd-skivor, mest rock- och popmusik, men även en hel med dansband. Jag trivs jättebra i den här tvårumslägenheten och har ju dessutom en balkong.

Behöver hjälp varje dag

Per-Arne, 54, tar sig fram med en krycka, har en stödskena på vänsterbenet och en alarmklocka på den ena handen.

– Jag behöver hjälp varje dag med att klä på mig och duscha, dessutom ibland även med städning, tvättning och att handla mat.

Han har även en rullstol som han till exempel använder när han ska ta sig till toaletten, inte minst på nätterna.

– Jag har ramlat två gånger, när jag försökt ta mig upp ur sängen och sätta mig på rullstolen. Jag slog mig dock inte i huvudet och kunde trycka på larmklockan.

Född i Töreboda

Det var i Töreboda allt började.

Per-Arne är född och uppväxt där. Pappa Bengt jobbade vid järnvägen och mamma Marianne var till en början hemmafru.

Per-Arne hade två yngre syskon, en bror, Torbjörn, och en syster, Ann.

Han gick grundskolan i Töreboda och hade bra betyg.

Han sökte och kom in på en tvåårig verkstadsteknisk linje i Mariestad.

– Som liten ville jag bli lokförare, men ju äldre jag blev kom jag på att det var nog ingenting för mig.

Efter gymnasiet fick Per-Arne jobb på SAV (Skaraborgs Allmänna Verkstäder).

– Vi gjorde möbler till Ikea och jag hade bra arbetskamrater.

Musik det stora intresset

Fritiden ägnades då som nu mycket åt musik – mest dansband.

– Det blev fyra år på SAV, men det var ju svetsare jag ville bli, så jag fick tjänstledigt och fortsatte med utbildning på AMU i Mariestad. I anslutning till svetsutbildningen låg en svarvarutbilning. Jag hoppade sedan på den, men kunde inte avsluta utbildningen på grund av att jag såg så illa. Jag hade börjat med glasögon redan i sexårsåldern.

Per-Arne hade då tur.

En arbetskamrat på AMU åkte till Volvo i Skövde och sökte jobb.

– Jag har hittat ett jobb som passar dig, sa min arbetskamrat. Jag ringde Volvo och fick jobbet.

Och på den vägen var det i 24,5 år.

– Jag var lokalvårdare de tio första åren och blev sedan montör. Att vara montör var något helt nytt, men det gick bra.

Ändrade allt…

Midsommaren 2012 skulle dock ändra på allt.

– Det är som det är. Jag har accepterat min situation och jag har ju humöret kvar.

Nu fördriver han dagarna med att utforska datorn, odla sitt musikintresse, äta lunch med kompisar i matsalen på Bagaren, se HV71 och olika serier på TV och då och då göra en resa.

– Jag har några vänner även utanför Bagaren, påpekar Per-Arne, så det finns inte mycket att klaga på.

Hur är det med alkoholen då?

– Inga problem. Jag dricker ett par öl då och då, men det är inte regelbundet och inte fråga om något missbruk. Jag har inget sug efter det längre.

Och hjärtklaffen fungerar?

– Ja, och de tre första åren gick jag på ultraljudsundersökning, men sedan 2015 ska jag bara gå vart femte år.

Saknar du jobbet på Volvo?

– Nej inte alls.

Per-Arne Karlsson har varit med om mycket, men han ser ändå positivt på framtiden.