Under vintern ska spillning samlas in från de vargar som finns i länet. Vanligtvis samlas spillning endast från revirmarkerande individer, men under årets spårning ska även prover tas från så kallade vandringsvargar.

Detta innebär ett digert arbete för Länsstyrelsens fältpersonal.

– Vi åker slingor med bil på vägarna, eller går till fots på stigar, och ser vad vi hittar, säger Gillis Persson som är en av åtta viltspårare på Länsstyrelsen i Västra Götaland.

– Vi är tre stycken som har ansvaret för det område som vi kallar gamla Skaraborg.

Naturvårdsverket har delat upp Sverige i tre områden, A, B och C. Område A är Norrland till norra Dalarna, område B sträcker sig från norra Dalarna ner till i höjd med linjen Hjo - Vänersborg och område C är övriga Sverige söderut. Dessa områden är sedan indelade i rutor på fem gånger fem kilometer.

– Vi ska besöka alla dessa femkilometersrutor två till tre gånger under vintern och köra två och en halv mil i varje ruta. Sedan finns det rutor som vi inte kommer att besöka alls på grund av att framkomligheten är dålig.

Även barmark

Tidigare år har man bara letat när det har varit snö, men i år kommer man att söka även vid barmark.

– Det är mycket svårare och sannolikheten att man missar en spillning ökar markant. Finns det snö så kan man ju se spår också. Till exempel såg jag flera spår på vägarna efter Tivedsvargarna i snön häromdagen. Men när jag åkte där för en månad sedan i barmarksföre såg jag inget, fast de ju säkert hade sprungit där lika mycket då.

– Man kan till viss del se om det är spillning från en varg, men framförallt känns det på lukten. Det luktar ganska starkt, ungefär som soptipp.

När man hittar spillning tas ett prov på ungefär en kubikcentimeter som läggs i ett provrör och skickas till Viltskadecenter i Grimsö för DNA-analys.

Undersökningen ska ske under perioden första oktober till sista april. Vid sökningarna med bil kör man mellan 18 och 20 kilometer i timman och färdvägen registreras med GPS.

Annons

Hittills i år har Gillis inte hittat någon spillning i Skaraborgsområdet, men efter ett tips från en privatperson i Lyrestad skickades ett prov in och man har kunnat konstatera att det finns en varghanne i trakten.

– Det är en son till en i naturvårdskretsar känd varg, kallad Galven-hannen, och den har troligen kommit invandrande från Dalarna och Värmland.

I Skaraborgsområdet finns i nuläget endast två säkra vargar, den nyligen konstaterade i Lyrestad och en i Forsvikstrakten.

– Men vargarna rör mycket på sig och ibland kommer det in djur utifrån. I Tiveden finns en familj med troligen sju medlemmar, en hane, en hona och fem årsungar. Det kan också finnas någon tik kvar från förra årets kull, säger Gillis Persson.

Under spårningarna observerar Gillis och hans kollegor också om vargarna revirmarkerat genom att krafsa eller lyft på benet mot en sten. All information noteras och skickas in till Naturvårdsverket. Enligt reglerna måste rovdjursspårarna kunna spåra en varg i minst 500 meter, med revirmarkeringar, för att den ska räknas i statistiken.

Justera modell

Avsikten med vinterns undersökning är att kunna justera den beräkningsmodell som används för att bedöma antalet vargar.

– Man använder en uppräkningsfaktor som innebär att när man hittar en föryngring – vargfamilj – så räknas det som tio vargar, oavsett om det kanske är färre, säger Gillis Persson.

– Det gör man för att få med vandringsvargar, som till exempel den i Lyrestad, som inte tillhör någon familjegrupp. På så vis kan man få en siffra på antalet vargar i ett område.

Nu har det föreslagits att uppräkningsfaktorn ska justeras från tio till åtta eller sex, och det är därför som de utökade undersökningarna görs.

– Vi ska hitta alla vargindivider som finns, plus familjegrupper. Får vi den siffran så kan vi se vad vi ska räkna utifrån och eventuellt ändra uppräkningsfaktorn.

Under 2016 gjordes en räkning med hjälp av Sveriges jägare, som då kom fram till en siffra på cirka 400 vargar i landet. Naturvårdsverkets beräkningar låg på cirka 35 familjegrupper, vilket gånger uppräkningsfaktorn tio skulle ge ungefär 350 individer.

– Det är på grund av den skillnaden som vi vill kolla uppräkningsfaktorn och se så vi inte gör fel. Plus eller minus 50 vargar är väl inte så konstigt om det slår, men om vi haft uppräkningsfaktorn sex, så hade ju skillnaden varit nästan 200 vargar. Därför vill Naturvårdsverket göra en uppdatering för att vara säkra på att man har rätt.

– Det är bra att det blir gjort så att vi får ett tal som vi kan gå på. Tio individer per familjegrupp är en siffra som jag personligen tror är ganska korrekt. Ändrar vi inte på den så kan vi behålla förtroendet i rovdjursfrågan gentemot allmänheten, avslutar Gillis Persson.