Men, kan vi då vara säkra på att ingenting kommer att falla ner i huvudet på oss? Svaret är ett rungande; ”ganska”.

Tittar vi tillbaka på livets utveckling och de fossila arkiven i bergen omkring oss så kan vi konstatera att livets utveckling varit allt annat än stabilt. Det har funnits långa perioder med stabilt klimat följt av plötsliga utdöenden när 30 till 70% av alla växt- och djurarter försvunnit på geologiskt kort tid. Till vissa kan vi knyta vulkanutbrott och globala isperioder, för andra finner vi inga förklaringar. Det finns minst ett som går att koppla till ett meteoritnedslag. En sten på dryga 10 km som föll ner i Mexikanska Golfen och tog kol på alla dinosaurier (utom fåglarna) samt de flesta fiskar, kräldjur, däggdjur etc.

I modernare tid kan vi leta i historiska dokument som t.ex. Bibeln. Det finns vittnesuppgifter i Bibeln som pekar på en möjlig Bolid, ett eldklot motsvarande det som skedde över Chelyabinsk (nedan). Enligt William Hartmann på Planetary Science Institute i Tucson, Arizona, är beskrivningen av Sauls resa mot Damaskus väldigt lik ögonvittnesskildringar av Chelyabinsk-händelsen.

Det talas om ett himmelskt ljus som lös starkare än Solen. Det talas om hur sällskapet bländade föll till marken. Kanske knäföll de, men kanske kastades de omkull av en tryckvåg. Frågan är inte klart beskriven i originaltexterna. Det talas om att han blev förblindad och att först flera dagar senare ”Scales fell from his eyes” berättar Hartmann. Det kan tolkas ordagrant och vara fråga om photokeratitis eller snöblindhet. I Chelyabinsk lös meteoren 2,5 gånger starkare än Solen och folk blev till och med solbrända av ljuset från explosionen. I dagens samhälle tolkades det först som en terroristattack, innan den astronomiska förklaringen kom, men vem vet hur vi skulle sett på det för tusen år sedan!

Skall vi se på ännu modernare händelser så finns det vittnesuppgifter i den muntliga historien hos flera av aboriginstammarna i östra Australien. Australiens urbefolkning berättar om solgudens vrede och hur vattnet slog tillbaka mot solgudens eld.

Hos Burragorang-stammen berättar man följande om händelsen:

"...och då rörde sig skyn. Himlen böljade,

raglade och vacklade. Månen skakade.

Stjärnorna föll rasslande och skakande mot varandra ...

Stora stjärngrupper spreds ut och många av dem lossnade

från sina fästen, och föll skinande mot jorden.

De leddes av en enorm röd och glödande massa

som bidrog till de fallande stjärnorna genom att med

ett öronbedövande dån sprida bitar som var smälta..."

Under havet 250 km söder om Nya Zeeland hittar vi förklaringen. Där ligger Mahuika-kratern, en krater som bildades under 1400-talet. Det finns också spår av en tsunami som fört in havssediment 150 meter ovanför dagens havsnivå.

30 juni 1908 skedde en helt annan typ av händelse, Över Sibirien inträffade Tunguska-händelsen. Himlakroppen som föll ner lämnade väldigt lite rester efter sig. Därför tror många idag att det var en komet med mellan 60 och 190 meters diameter. Den exploderade på en höjd av 5 till 10 kilometer med en sprängkraft av 10 till 15 megaton TNT eller motsvarande 1000 gånger styrkan av bomben som gick ned över Hiroshima.

Men färskare i minnet är Chelyabinsk-händelsen. Den 15 februari 2013 föll en meteor ned över Ryssland. Stenen hade en diameter på 20 meter och vägde mellan 12 och 13 000 ton. Det låter extremt mycket, men man brukar säga att; är stenen mindre än 30 meter i diameter håller den sällan för den kraftiga inbromsningen i atmosfären. På 30 km höjd exploderade stenen i ett antal smällar. Det bildades flera eldklot med upp till 8 km i diameter och smällen motsvarade 4 – 500 kiloton TNT eller 26 – 33 gånger intensiteten hos atombomben över Hiroshima. Eftersom smällen skedde så högt upp i atmosfären kom tryckvågen att vara väldigt försvagad när den väl nådde staden nere vid jordytan några minuter efter smällen.

De tidigare händelserna är alla ganska stora men rätt ovanliga. Beräkningar pekar på att det finns c:a 100 000 asteroider med en diameter på c:a 5 km precis som vår 3122 Florence som passerade oss den förste september, medan det finns c:a 800 000 meteorer på en kilometer samt mer än 20 miljoner himlakroppar på runt 100 meters diameter (motsvarande Tunguska-kometen). De allra flesta av dessa ligger i stabila och fina banor utanför Jordens omloppsbana och kommer aldrig att störa oss.

De som kan störa oss är de vi kallar Near Earth Objects eller jordkorsande objekt som ibland passerar Jordbanan. Idag känner vi till 10 000 riskobjekt varav ingen, jag upprepar, INGEN (!) är på kollisionskurs med Jorden de närmsta 500 åren i alla fall. De som kan vålla oss bekymmer är de som vi inte upptäckt ännu. Det är därför det är så viktigt för oss att hålla blicken uppåt OCH inte minst att se till att vi inte lyser sönder natthimlen med dåliga gatubelysningar, uppåtriktade strålkastare och sökarljus. Många av dessa 10 000 asteroider som vi idag hittat nära vår jord har hittats av amatörastronomer och halvproffs som är ute varje klar natt för att kika på himlen och ibland hittar ljusprickar som inte hör hemma i synfältet. Andra upptäcks av professionella avsökningar som görs just för att låta oss hitta dem i tid.

Är vi då körda om något är på väg åt vårt håll?! Faktiskt inte alls. Det finns många innovativa lösningar, men alla kräver framförhållning! Nästa vecka skall vi kika närmare på några av dessa lösningar!