Den utgör en blandning av olika språksfärer i det nordiska området, i öst, väst och syd. Det är inte alltid fråga om några större skillnader. Ta ett ord som i östsvenskt mål heter brant. Detta heter bratt i väster (Brattefors, Brätte). Ett i betydelse nära besläktat ord är brink som i Västsverige heter bricka, bräcka, som i israndbildningen Fjärås Bräcka i Halland t.ex. En annan klassisk skillnad ger ordet fjord (Brandsfjorden) som i Östsverige heter fjärd. Det som på västsvenska heter tå (Åsle tå), d.v.s. allmänningen i byn, heter tä i nordöst (Täby). Om sydligt inflytande i Västergötland kan man bara minnas tungrots-ret men det har ju mindre med ortnamn att göra.

Vår historia

Christer Westerdahl är professor emeritus. Han ger han oss en historisk tillbakablick på Ska..

Vår historia

Christer Westerdahl är professor emeritus. Han ger han oss en historisk tillbakablick på Skaraborg.

Här hittar du fler av hans historiska betraktelser.

Som ett exempel på ett rent västgötskt ord kan man nämna dialektordet smalen (uttalas här med spetsigt a), som nästan är utdött i målet. Det betyder småkreatur, får och getter.

Smalen som kan ha gett namn.
Foto: BERTIL ERICSON

I landskapet hade man särskilda fårhus som kallades smalehus, smalekoja eller kvia. De var avsedda för natten på betet och kunde dras antingen på medar eller på trähjul från den ena betesmarken till den andra. Pehr Kalm avbildar från sin resa 1742 en på medar och i Särestads lantbruksmuseum finns den enda bevarade på hjul. Den uppmärksamme läsaren noterar att han eller hon kanske känner igen verbet (att) smala, som ungefär betyder ”(små)snacka,” alltså mellan människor, som uppenbarligen har att göra med fårens bräkande. Ordet smalen är känt i äldre tid från flera delar av Sydsverige och Norge och används fortfarande i Västnorge kring t.ex. Bergen. Medan det har försvunnit i kärnområdet finner vi det i utkanterna, ett inte alltför ovanligt öde för ett gammalt ord. Detta kan uppfattas som ett typiskt uttryck för Västergötlands anknytning till det norska, alltså den västnordiska språksfären. Det gäller även andra svenska landskap, i all synnerhet de som en gång tillhört Norge, från Jämtland- Härjedalen i norr till Bohuslän i sydväst.

Annons

Kalvängen och gåsängen

Inte minst gäller det ortnamnen. En särskilt intressant fall är de som slutar på -ene. Gruppen som är stor både i Norge och Västergötland har förvandlas under lång tid och på olika sätt. I Norge har Bergen en gång hetat Björgvin. Ändelsen ene finner vi inom landskapet t.ex. i Kälven e. Detta bör ha hetat Ka lv avini från början. Det baseras på ett ord som är försvunnet, men som motsvarar gotiskans winja, som betyder (betes)äng.

Ljudet i i vini har som man säger verkat omljud på förleden som alltså är kalv. V-et försvinner enligt språklagen. Det blir alltså Kälv-ene och betyder Kalvängen. På samma sätt har andra sådana gamla ortnamn utvecklats som Gäsene (av gås) och Skölvene.

I det senare fallet är det fornnordiska ordet skjalf, en terass eller hylla där kyrkan placerades, troligen efter en gård, vars namn finns i förleden. Detta ord, engelskans shelf, fungerar även i Skälvum och tydligen av samma anledning.

Här stöter vi på ett problem som inte har påpekats tidigare. Det får bli ett exempel på hur viktigt det är att studera terrängen dit ortnamnet är knutet. Var finns den höjdplatån som pekas på med skjalf? Vi antar då att kyrkan i det nuvarande Skälvum på 1130-talet byggdes i närheten av den gård som bar namnet före kyrkan. Så antas det nämligen ha gått till. Det finns faktiskt ingenting på denna slätt som förtjänar att betecknas på det sättet. Men strax norrut möter vi den markerade sandstenskleven med Husaby kyrka. Detta namn är det enda av sitt slag i Västergötland.

Husaby kanske hette något annat från början?

Eftersom vi vet att Hus/a/by-namnen är en standardbeteckningar för kungsgårdar, med en överväldigande koncentration i Uppsverige, verkar det mycket troligt att det namnet tillkommit rätt sent. Därför bör namnet Skälvum ursprungligen ha syftat på det nuvarande Husaby. Vad hette då Skälvum förut?

Min tanke är då att det Vä vi har i Väbofjärdingen, en bit av och en föregångare till Kinnefjärdings härad kan komma ifråga. Vä betyder helig plats, kultplats, och Väboar är de som bor vid denna. Tidigare har jag gissat på att det var Husabys gamla namn. Kanske det var Skälvum i stället? Inte mindre intressant blir det då, att skilfingar är epitet för sveafurstar av Ynglingaätten. Denna maktelit byggde sina hallbyggnader på en upphöjd platå, ibland konstgjord. De försökte likna gudarna varav Odin bodde på Valaskjalf och hade ett högsäte som hette Lidskjalf. Ynglingaättens stamfar Frö bodde på Hlidingsskjalf. Freja kunde kallas Skjalf och Odin faktiskt också Skilfing. I detta sammanhang blir det enda gången som jag lägger fram en egen teori! Det är i varje fall ett lämpligt exempel på hur man kan resonera.

Vättlöst intill ån

I fallet Götene har vi en förled som troligen syftar på ån nära kyrkan som troligen har hetat Gota eller Göta, men knappast pekar på götar eller på guden Odin, som dock bara mycket sällsynt kallas Gaut. Här ser vi tyvärr fortfarande uppfattningen att formen har varit Götened. Det är fel. Av någon anledning verkar det som om namn på –ed, som syftar på en landpassage längs en fors eller mellan två vattendrag och som är typiska för Norrland, har verkat finare för ett pudrat öra. De som en gång döpte Göteneds mekaniska verkstad använde det. I Västergötland finns dock Lilla Edet och länge uppströms Göta älv det Stora Edet som nu är Trollhättan. Även ett mindre genomskinligt namn som Söne eller ännu tydligare Siene är ett namn på - ene.

Ovan nämner vi Skälvum. Namntypen på –um bygger på ordet heim, alltså närmast hem, boplats. Denna typ av efterled är också mycket vanlig. I Halland blir den –ome som i Lindome, det kan även bli –im (Askim) i nordligare fall –om (i Bergom) där man dock får se upp, det kan vara dativ plural av förleden berg. Även om namnen på –um är vanliga även i sydöstra Norge ligger här tyngdpunkt definitivt i det nuvarande danska området. I Norge har man ofta behållit formen –heim. En annan namntyp av hög ålder är namnen på -lösa, som i Vättlösa , Hangelösa, Hasslösa . I detta fall har vi att göra med en substantiv form av verbet luta, såvitt man förstår mark i anslutning till ett vattendrag. Det kan då också liksom vin(i) syfta på en äng. Här finns ånyo en anknytning till det danska området. Men lösa-namnen har snarare sin svenska tyngdpunkt i Östergötland. De finns även i Uppland.

Namn på –by är inte okända i Västergötland. Men det är en typisk östsvensk variant. Hammarby är särskilt utmärkande där: Bajens ursprung är verkligen inte ensamt! Kumla (också kombinerat med -by) visar för övrigt en annan variant som är typiskt mälardalsk. By i formen betyder från början egentligen gård, alltså inte by. Troligen är dessa namn vikingatida.

Ett annan stor namngrupp namn som nog är äldre ändå är namnen på –sta(d), som betecknar ett ställe eller en plats vilket verkar överflödigt. På gotländska blir det städe (Tingstäde). Just därför har man ibland velat se en ursprunglig beteckning för någonting specifikt, ställningar som som hässjor i slåttermark. Men det bör ofta vara förleden som talar om vad som finns där. Dessa namn är sparsamt företrädda i Västergötland. De förekommer mest i Mälardalen, i Götaland mest i Östergötland. I övrigt är de särskilt vanliga i Norge, och kom därifrån till Island i vikingatid. Vissa av dem som belägna vid en strand kan även beteckna en båtlänning eller båtstad.

Christer Westerdahl

Gud