Allt började med att en person försvann i Göteborg. Några anhöriga började leta, och lade ut ett upprop på sociala medier. Det fick ett stort gensvar, med många som ställde upp och letade. Detta ledde så småningom till bildandet av Missing People.

Sedan dess har organisationen fortsatt göra eftersök på försvunna personer och antalet lokala avdelningar har ökat.

– Det spred sig, att vi gjorde nytta, och nu täcker vi in hela landet med avdelningar som i stort sett motsvarar den gamla länsindelningen, säger Jan-Olof Säll.

Varje år får polisen in omkring 8 000 anmälningar om försvunna personer i Sverige. Av dem får Missing People in ungefär 500-600, varav omkring 300 leder till eftersök.

– Det ruggiga är att mellan 20-30 aldrig hittas. Här i Skaraborg var vi engagerade i ett känt fall, Ulla Tidén i Tiarp. Hon har nog varit borta i fem år nu, och i januari försvann en farbror i Töreboda. Han tog cykeln på natten och försvann från hemmet, och nu finns det inte ett spår av honom, säger Jan-Olof.

Det mest uppmärksammade ärendet var sökandet i Källby efter Lisa Holm.

– Det blev Sveriges största sök genom tiderna. Det samlade 3 000 sökare uppdelat på tre dagar. Det var en utmaning att organisera, berättar Jan-Olof Säll.

Ett vanligt sök brukar samla mellan 75 och 100 personer. De är flest när det är barn eller unga som försvunnit, minst när det handlar om medelålders, och äldre hamnar någonstans mitt emellan.

När ett ärende kommer in till jouren så går ett meddelande ut till den aktuella ledningsgruppen. Jouren består att 25 personer som är spridda i landet, och de bemannar jourtelefonen dygnet runt.

Annons

– Vi måste jobba rättssäkert, så om vi får en försvunnen person jobbar jouren i flera steg. De kollar med polisen, sen med två av varandra oberoende anhöriga. Därefter görs försök att kontakta personen, kolla på facebook och så vidare, berättar Jan-Olof Säll.

Under tiden tar han kontakt med polisen och frågar om de behöver hjälp. Om brott misstänks kopplas inte Missing People in, för då kan de göra mer skada än nytta.

– Men om polisen vill ha hjälp, planerar vi utgångspunkten någonstans i närheten av där personen sågs senast. Då skickas ett sms till samtliga i skallgångsregistret, när och var det är samling. Sen är det upp till var och en att bestämma om de kan och vill komma, eller inte.

Därefter organiseras skallgången i mindre grupper, på avgränsade områden.

Organisationen Missing People är helt ideell och lever på medlemsavgifter, sponsorpengar och gåvor. Organisationen har också fått pengar från Postkodstiftelsen, till två projektanställda som ska bearbeta sponsorer och myndigheter.

I hela landet finns 2 500 betalande medlemmar och 250 personer med ledande befattningar. Men i skallgångsregistret över människor som vill hjälpa till, finns 48 000 listade.

I Skaraborg består ledningsgruppen av 7-8 personer och ett par tusen har skrivit upp sig på frivilliglistan.

– I början hade föreningen lite växtvärk och polisen ville inte veta av oss. Men nu är vårt samarbete med polisen helt suveränt. Vi fick väldigt mycket beröm för hur vi hade skött oss efter Källby och sökandet efter Lisa Holm, säger Jan-Olof Säll.

Han har för egen del en gedigen utbildning i krisberedskap, efter FN-tjänstgöring och arbete på Räddningsskolan i Skövde, bland annat. Men för sökarna kan det bli traumatiskt att hitta en avliden.

– Då har vi ett samarbetsavtal med Röda korset som ger tio avlastande samtal, om någon mår dåligt. Vi brukar säga inför varje sök att man måste vara beredd på att hitta en avliden person, och denne kan ha använt sig av hagelgevär eller rep, säger Jan-Olof Säll.

Vad innebär det för dig att vara med och jobba i Missing People?

– Drivkraften är att hjälpa andra och det känns bra. Vår uppgift är att rädda liv. Kan man hjälpa någon att komma över krisen så är det ju bra.