Mannen i den luggslitna rocken kom förbi varje dag och gratisåt av ostkakan.

Det blev aningen irriterande till sist. Visserligen var ju hela idén med Ydre kommuns gästspel på Stockholms central att marknadsföra sina produkter. Brostorps ostkaka, inte minst. Ett baktekniskt mästerverk, om ni frågar mig. Men mannen i fråga var så ogenerat glupsk att man efter några dagar drog öronen åt sig.

Gängse norm är förstås att provsmakaren tar en bit, högst två, och sedan avgör om det månne ska köpas med sig en ostkaka hem. Men inte den här storätaren. Varje dag försvann en ny papptallrik in under de dåligt putsade glasögonen.

Å andra sidan... Han verkade hungrig, stackaren. Konditionen på kläderna tydde på ett begynnande stadium av fattigdom. Förmodligen var han ensamstående, arbetslös och hade inte råd att äta ordentligt.

Ja, kanske stod han rent av i begrepp att sålla sig till den växande skaran av hemlösa? Kunde den godhjärtade familjen Ydrestrand, ostkakefabrikens stolta ägare, lysa upp tillvaron för en sådan människa, må det vara hänt.

Dessutom var det förstås ett gott betyg åt ett recept som förfinats under kanske 800 år.

Så gammal lär nämligen den småländska ostkakan vara. Ingen vet exakt när man förstod att lagra mjölk genom att blanda den mest ostlöpe, men de äldsta bevarade dokumentet som nämner begreppet "ostkaka” dyker upp i vårt land 1538. Forskarna tror dock att den fanns redan på 1200-talet.

En genial rätt, utan tvekan.

Smålänningen har alltid varit sugen på att ställa till fest. Men samtidigt har resurserna ofta varit begränsade. Knytkalaset blev tidigt gängse norm; en sorts demokratisk partyform där alla bidrog med vad de kunde. Som efterrätt betraktad var ostkakan perfekt: Billig att tillverka, lätt att transportera och dessutom himmelskt god.

Annons

Man hade den som ”förning”, som man sa. En rätt som alltså gick att laga i förväg, innan kalaset, och bara behövde värmas i ugnen innan den serverades.

I dag har varje tevekanal med självaktning en ”kockduell”. I det gamla Småland var ostkakebaket något liknande. Bondmororna tävlade i tysthet om att skapa den bästa efterrätten. Recepten gick ofta i arv, men var också ofta omgärdade av hemlighetsmakeri. Hur proportionerna mellan sötmandel, bittermandel, ägg, grädde och strösocker skulle fördelas, var en ren vetenskap.

Emil i Lönneberga tillhörde ostkakeälskarna som bekant. När fattighjonen bjöds till Katthult på det stora tabberaset (som ju är en förvanskning av latinets ”tabula rasa” - att göra ”rent bord” eller ”rent hus”) stod ostkakan där och glänste. Men även livs levande smålänningar, som Vilhelm Moberg, Carl von Linné, Pär Lagerkvist och Astrid Lindgren själv, var dokumenterat hängivna ostkakefans.

Vilket slutligen för oss tillbaka till centralstationen i Stockholm för några år sedan. Nu var det sista dagen på kommunens PR-besök och montrarna skulle snart plockas ner.

Vid ostkakebrickan stod ännu en gång den äldre mannen i de sjaviga kläderna. Nu betraktade man honom närmast som ett inventarium. Det skulle nästan kännas lite tomt utan hans flitiga mumsande. Dessutom hade han nu inhandlat en egen liten förpackning, förmodligen för sina sista slantar.

Och den här gången försvann inte mannen direkt efter sitt oblyga frossande. Istället dröjde han sig kvar i montern. Sökte kontakt med ostkaketillverkaren från Brostorp.

”Jag tycker mycket om den här ostkakan.”

”Tack, det var roligt att höra.”

”Har ni en stor fabrik? Hög kapacitet? Hur många ostkakor skulle ni kunna tillverka per månad, tror ni?”

Tillverkaren nämnde en siffra.

”Inte mer?”

”Nej, tyvärr.”

”Det var synd eftersom jag skulle ha velat servera er ostkaka i mina restauranger. De är några stycken. Så dessvärre talar vi om helt andra kvantiteter än dem ni kan leverera ...”

Varvid han artigt tackade för smakproven under veckan och efterlämnade sitt visitkort. Där stod hans namn: ”Ingvar Kamprad.”