Misstänkt, häktad, åtalad, dömd – vid varje steg i rättsprocessen kan vi ställa oss frågan: Är det dags att berätta vem den här människan är? Oftast är svaret nej på den frågan – och det gäller även vid väldigt grova brott, som dubbelmordet i Mantorp som en Mullsjöbo nu dömts till livstid för av tingsrätten i Linköping.

Varje gång vi ska namnge någon i tidningen måste vi noggrant överväga om allmänintresset är större än den skada publiceringen av ett namn skulle göra. Ju högre position man har i samhället, desto större allmänintresse finns det för att få reda på vem det är, ju mindre känd eller inflytelserik man är, desto lägre intresse. Om en hög kommunal chef har begått ett brott är det förtroendekapital och skattemedel som står på spel. Mullsjöbon var just en vanlig Mullsjöbo, som var helt okänd fram till mordet, och även om nyfikenheten hos allmänheten är stor, motiverar det inte namn i alla lägen.

En annan faktor som kan spela in är om den dömde har barn, vilket är fallet för Mullsjöbon. Små barn som ska leva med att pappa har begått mycket grova brott. Ska de även behöva leva med att alla vet vem det är?

Jamen, alla vet ju ändå, tycker hopen av dem som säger ”Häng ut honom, ni skyddar ju en brottsling”. Nej, säger jag, vi skyddar inte brottslingen, vi skyddar omgivningen. Jamen, andra medier då, det är ju bara att gå till dem och få reda på vem det är? Visst, men det är deras beslut. Varje ansvarig utgivare fattar ett beslut utifrån sina bevekelsegrunder. Rätt eller fel – det kan man tycka vad man vill om – men att det är ett beslut som i grund och botten fattas av en människa och inte grundar sig på påbud eller förbud är en garant för att det ska vara genomtänkt utifrån alla de unika komponenter som utgör varje enskilt fall.

Annons

Nyfikenhet är inte samma sak som allmänintresse och det är rättsväsendet som utdömer straff. Inte media.

Läs mer: Morden som skakade Jönköping