Det var en tid då arkeologer och andra kulturhistoriker förnekade katastrofernas betydelse i världshistorien.

Vår historia

Christer Westerdahl, professor emeritus, ger en historisk tillbakablick på Skaraborg.

Vår historia

Christer Westerdahl, professor emeritus, ger en historisk tillbakablick på Skaraborg.

På samma sätt sökte man efter interna och ekonomiska förklaringar till ändringar i det kulturella mönstret under en viss tid, i stället för att anta att en invandring av ett nytt folk skett utifrån. Det fanns nog goda skäl att göra det, eftersom sådana dramatiska omvälvningar hade framhävts i äldre arkeologi, ja, rentav varit de enda accepterade orsakerna.

Läs mer: Sanningen bakom Hastings

Läs mer: Han fångade tjuven med magi

Det sammanhängde också med en mera analyserande inställning som i sin tur hade att göra med både vetenskapens natur och en begynnande (vetenskaplig) marxism. På samma sätt som en individs insats i historien ansågs vara av mindre betydelse var inte heller individuella händelser avgörande för den. Historien sågs som en långsamt fortlöpande process.

Idag är samhällsklimatet mycket annorlunda. Det passar därför som handen i handsken att man nyligen tycker sig ha upptäckt två viktiga händelser som förklarar stora förändringar, delvis av global natur. Den ena hänger ihop med DNA-forskningens resultat (förmedlade av Karin Bojs m.fl.). Under stenålderns tidiga jordbruk begravdes människor i större delen av Europa kollektivt i stora megalitgravar.

Annons

Läs mer: Ättestupan - ruffel och båg

Läs mer: Hästaflåtten - något i hästväg

De kulturella sammanhang man levde i tycks ha sitt ursprung i väster. Men ungefär 2000 f.Kr. övergår detta gravskick delvis i ett mera individuellt mönster. Ögonskenligen kunde detta tillskrivas impulser från öster på olika vägar. Vi talar då om stridsyxkultur. Äldre forskare tänkte sig ett erövrarfolk från stäpperna i öster. De nya arkeologerna förklarade detta som en rent social och följaktligen mest intern process (Mats Malmer). Men idag vet vi att det samtidigt faktiskt skedde en invandring av folk från öster. I och för sig behöver inte detta uppfattas som särskilt dramatiskt, utan man kan se det hela som en kontinuerlig förändring med olika utslag i olika delar av norra Europa. Såvitt man kan förstå har denna invandring en hel del att göra med en förändring av språket, nämligen spridningen av de indoeuropeiska språken. Då hade redan denna spridning av flera forskare börjat kopplas med en långsam invandring av jordbrukande grupper med utgångspunkt i Anatolien (Turkiet), och i så fall flera tusen år tidigare (Colin Renfrew).

Torsburgen på Gotland- hit skulle de utvandrande gutarna ha förskansat sig under svälten.
Foto: Christer Westerdahl

Dramatisk tid

Den andra förändringen som vi tar upp här inträffade under 500-talet e.Kr. under det som vi kallar folkvandringstid. Visserligen var det verkligen en historiskt dramatisk tid, då Västrom föll och en mängd olika germanska folk gjorde anspråk på delar av det sönderfallande riket. I Norden har det länge resonerats om de mängder (tusentals) av ödegårdar som finns på Öland och Gotland, s.k. kämpgravar.

Läs mer: Han fick sin kraft av trollhjulet

Läs mer: Ett kok stryk och tjärad sill

Det finns helt säkert motsvarigheter på andra håll i Norden, men just på dessa öar med sin tunna mylla är resterna av det forna kulturlandskapet särskilt tydliga. Dessutom har grunderna alltid markerats av tydliga stenrader. Det fanns länge ingen riktigt bra förklaring till denna ödeläggelse. Det spekulerades om en genomgripande omorganisering av hela samhället, som innebar flyttning till andra marker än tidigare. Men omfattningen gör en sådan orsak märklig. Var samhället, d.v.s. den sammanlagda effekten av ett antal hövdingar eller småkungar- som man kan anta- verkligen så starkt under denna tid att det kunde beordra en sådan omvälvning och åtlydas av vanligt folk? Och varför skulle de göra det? Eftersom man inriktade sig på en sådan form av förklaring bortsåg man dessutom från en del tecken på andra förändringar. Dessa förändringar hade att göra inte bara med ekonomi utan också med religion och trosföreställningar. Sådant kunde man i så fall spåra i bildvärld och myter.

Den stora vintern

Bland de fornnordiska myter som nedtecknades i början av medeltiden, omkring 1100, fanns en tradition om fimbulvintern, den stora vintern, som en gång hade inträffat och som skulle komma tillbaka vid Ragnarök, jordens framtida undergång. Den förbands i båda fallen med krig och mänsklig ondska. Man kunde se detta som en ”ren” myt, men det fanns tidigt sådana som tyckte sig kunna identifiera en sådan klimatändring i förhistorien. En baserades på naturvetenskapens pollenanalys som visade på ett kallare och fuktigare klimat vid bronsålderns slut och järnålderns början (Rutger Sernander).

Tidpunkten borde kunna ligga omkring 1000 f.Kr. Så småningom försköts den till några hundra år senare. Ett resultat var granens invandring från öster och mycket fattigare fynd av bebyggelse och gravar. Möjligen kunde man ifrågasätta om det var möjligt att traditioner kunde ha överlevt så länge. Men det visade sig efter hand att denna klimatförändring knappast var så genomgripande och dramatisk som man föreställde sig. Därtill kunde fyndfattigdomen förklaras på helt andra sätt. Speciellt gällde det det nya gravskicket som gav mindre lämningar. Dock var den långsamma klimatändringen som sådan ett faktum, även om flera jämförbara hade inträffat under historiens lopp.

En ny kandidat till en förlaga för fimbulvintern anmälde sig under 2000-talet. I Sverige var det arkeologen Bo Gräslund som gjorde en första grundlig genomgång år 2007. Den gäller just 500-talet med dess ödegårdar på öarna. Nu läser man antikens historiker på nytt. Den östgotiske kungen Teoderik den store i Ravenna hade en viktig tjänsteman i romaren Cassiodorus som beskrev den skräckinjagande upplevelsen av solens försvinnande bakom ett töcken under året 536 e.Kr. Då hade Teoderik varit död i tio år och det s.k. goterkriget rasade mellan Östrom (Bysans) och östgoterna. Det var ett fruktansvärt förödande krig för Italien. Historikern Prokopios som beskrev detta och andra krig nämner mera kortfattat från samma år att solen bara gav sken som månen.

Läs mer: Sökandet efter guldet i Hornborga

Läs mer: Historien om Hornborga

Solmörkret skall enligt en syrisk kyrkohistoriker ha varat i 1 ½ år. Skörden äventyrades under denna tid. Det finns flera uppgifter hos andra källor att lita på. I Kina noteras inte bara året 536 utan även följande två år, med olika effekt i olika provinser av riket. I mellanliggande kulturer, som Iran och Indien, finns inga direkta uppgifter, men det betyder inte att fenomenet var okänt, bara att det inte noterades för eftervärlden. Däremot finns forniranska myter som liknar fimbulvinterns och som talar om tre på varandra följande katastrofala vintrar.

Ett mysterium

Kopplingen mellan dessa uppgifter och de nordiska har inte gjorts tidigare. Däremot har man hänfört solskymningen i de historiska källorna till ett vulkanutbrott eller möjligen ett meteoritnedslag. Det nyvaknade intresset för uppgifterna föranleder en översikt av vad vi tror oss veta. De stora vulkanutbrott som vi känner från senare tid, t.ex. den särskilt berömda explosionen på Krakatau i Sundasundet år 1883 gav inga effekter av denna typ. Om vi sammanfattar förmörkelsens tid enligt de historiska källornas vittnesbörd att gälla tolv till arton månader stämmer det inte med denna typ av eruption. Ännu förblir alltså katastrofens egentligen orsak ett mysterium.

Läs mer: Brödet som blev till sten

Läs mer: Hertigen och horsbrottet

Borrkärnor i isen i Antarktis med sulfatlager har daterats till omkring 540 e.Kr. Då måste ytterligare några år bakåt läggas till detta för att effekten skall bli sulfat i luften. På Grönland har samma undersökningar av lagringar i isen givit 533-534 e.Kr. plus/minus två år. Något annat utfällningslager finns inte att identifiera under denna första tusenårsperiod e.Kr. Omfattningen betyder cirkulation i stratosfären över hela jorden under en längre tid. Katastrofåret 536 går dessutom att belägga tydligt i bristen på tillväxt av träd över nästan hela norra halvklotet. Det syns i trädens årsringar. Effekten fortsätter länge: nästan hela tioårsprioden 536-545. Det går att se en kulmination under vissa år. Det har varit flera, åtminstone två, vulkanutbrott under tiden, det kraftigaste år 541. Medeltemperaturen kan ha fallit med upp till 3-4 grader under somrarna. Gräsväxten på betesmarkerna har hämmats, liksom skördarna av brödsäd. Vintrarna borde också ha blivit kallare, fast det går inte att se i årsringarna. Dessutom noteras sänkt temperatur i havsvattnet utanför Norge. Vattennivåerna i sjöar och vattendrag har stigit och många myrar växer nu till i inlandet. Detta är en följd av minskad utdunstning genom ett antaget hindrande stoftmoln och möjligen också ökad nederbörd. Man måste ha flyttat upp bebyggelsen på högre nivåer för att undgå den krypande fukten. Men många, både människor och deras boskap, har dött av undernäring.

Spår av pest

Även de kvarlevande människorna måste i denna situation ha blivit extremt försvagade. Det är ingen slump att de kvarlevande efter krisen drabbades av dödliga sjukdomar. Den epidemi som var den värsta kallas den justinianska böldpesten. och har jämförts till sin omfattning med den högmedeltida svarta döden eller digerdöden. Kanske den minskade Europas befolkning med en tredjedel. Första gången den dyker upp är mycket riktigt i det rika Egypten 541 e.Kr. Den sprider sig till Västeuropa. Pestbacillens bärare, den svarta råttan, var känd sedan tidigromersk tid. Att den drabbat folk i centrala Europa framgår av skelett i kollektivgravar där DNA av bacillen Yersinia pestis påträffats. Visserligen finns ännu inga belägg från Norden, men det är nog bara en tidsfråga innan de upptäcks. Då måste det dock finnas jordfästade lik och inte bara kremationer.

(Sedan denna artikel skrev har sådana bevis påträffats, i en gånggrift på Falbygden):

Relaterat: Spår av pest i 5 000 år gammal grav utanför Falköping

Utbytet av jordbruket och boskapsskötseln har alltså blivit katastrofalt litet. Betesmarken och åkrarna, som oftast varit små, minskar. Någonstans efter mitten av 500-talet växer det öppna kulturlandskapet igen i norra och centrala Europa och blir åter skog. Det framgår av pollenanalyser. Särskilt tydlig blir övergången i marginala områden som svenska Norrland. Men det återfinns fläckvis även på andra håll, både i Sverige och Norge, mindre så i Danmark. Det kommer att ta fem-åtta generationer innan befolkningsnivån återställts.

Det är då ett nytt samhälle som då har uppstått. Maktfulla stormän och storbönder som överlevt har sannolikt gjort anspråk på de ödegårdar och jordar som övergivits. Ett mycket mera uttalat överklassskikt har utmärkt den följande perioden, vendeltiden, ca 550—800. Dess militära framtoning är arkeologiskt lika markerad under vikingatiden.

Men kanske är ändå en annan förändring intressantare. Den är mera målande för hur djupt krisen trängde i samhället. Det gäller religionens område. Forskningen har relativt nyligen visat på ett sammanhängande trossystem i Nordeuropa från och med inledningen av bronsåldern, ca 1800 f.Kr. (Flemming Kaul). Det är en självständig mytvärld som kretsar kring solen som dokumenteras av bilder på hällristningar och rakknivar. Solens väg över himlavalvet under dagen och dess fortsatta underjordiska färd under natten är den kosmiska myten. Bilderna tycks avbilda de hot, solen föreställs uppleva under sin väg, särskilt vid gryning och skymning, töcken som nätfigurer och kanske glupska drakar. Mycket vanligare är solens räddare och drivkrafter, hästar, skepp, vagnar och ormar. Hällristningar och bildrika bronser försvinner som medium under tidig järnålder. Men solens bildvärld kvarlever på de gotländska bildstenarna ända fram till 500-talet. Det är nu som nedläggningen sker av de de stora skattfynden görs, inte minst de med guldföremål, de som har solens egen färg. Västergötland är Sveriges guldrikaste landskap under denna tid. Säkert är de offer till makterna. Inte minst ser man nu solen i ljuset av den kris vi har skildrat som den viktigaste av dessa makter. Frågan är om solen har uppfattats som en personligt tänkt gudomlighet. Det är inte självklart. Nu överges i alla fall dess mytvärld (Anders Andrén). Solen har i den meningen försvunnit än en gång! Vad får vi i stället? Kanske är det först nu, under vendeltiden, som en germansk och nordisk gudavärld växer fram med de välbekanta gudomarna Tor, Odin och Frej. Vi känner till den fullt utbildad när den skildras i ett kristet samhälle under tidig medeltid. Till den kan vara kopplat vad vi antytt ovan, den strikta kastindelningen i kungar och hövdingar, fria bönder och trälar.

Läs mer: Bjurums kyrka och dess hemligheter

Läs mer: Sparlösastenen - rapport från en invasion?

Sol