Med somliga människor känns allt genast alldeles rätt. Så var det när jag träffade M. Hon jobbade som dörrvärdinna på en restaurang utanför Akumal på Yucatánhalvön. Det blev bara korta möten, men det kändes som om vi kom varandra nära på de där stunderna.

Vi bestämde att vi skulle hålla kontakten via Facebook, vilket vi också gjorde. Jag följde hennes första graviditet och förlossning, tiden som nybliven mamma och slitet för att få vardagen att gå ihop, kärlekstrasslet med fästmannen och hennes längtan efter sin mamma och syster som bor över tolv timmars bilresa inåt landet i Oaxaca.

Märkligt nog fyller M och jag år på samma dag, och vi sa redan där i restaurangdörren att vi någon gång borde fira tillsammans. När det här årets födelsedag närmade sig, bokade jag en flygstol till Yucatán. Det var lite nervöst för både M och mig, för vi visste ju inte om den där känslan av gemenskap skulle finnas kvar när vi nu skulle umgås på riktigt i två veckor. Men det gjorde den.

Att kliva in hos M i den pyttelilla lägenheten var som att komma hem. Akumal ligger mellan regnskogen och Karibiska havet och i den delen där M bor finns bara lokalbefolkning. De flesta är mayaättlingar och mycket kortväxta, vilket fick mig att skjuta upp som en fura över alla andra när jag rörde mig i samhället. Först blev jag betraktad med misstänksamhet eftersom jag antogs vara från USA, något som inte är särskilt populärt i Mexiko just nu, men efterhand som jag lärde känna folk blev stämningen varm och välkomnande.

M:s son hade hunnit bli ett halvår och var just så oemotståndligt charmig som halvårsgamla bebisar brukar vara och jag fick lov att dela familjens vardag, samtidigt som de gjorde allt för att jag skulle få se och uppleva så mycket som möjligt.

Mycket kändes välbekant. Blöjbyten, vagga barn till sömns eller försöka laga mat med bebisen på ena armen, hinna till apoteket, hålla sig väl med grannarna … Allt lätt att leva sig in i och försöka hjälpa till med. Språkliga missförstånd blev det förstås en hel del av. Som den där förmiddagen när det bankade förskräckligt på andra sidan betongväggen och jag frågade om vad det var för ljud. M förklarade att ”träden utanför är fulla av snickare”.

Jag kunde tänka mig att det var snickare som förde oväsen, men fattade inte det där med träden. Det visade sig snart att det hon menade var fågeltjattret - som också hördes tydligt - och att fåglarna kallas "carpinteros”, vilket betyder just ”snickare”.

Annons

Samma dag skulle M lära mig göra tamales – en sorts piroger. Jag filmade henne med mobilkameran medan hon förklarade alltsammans och igår tittade jag för första gången på den där filmen. M berättar utförligt hur man kryddar kyckling och tomatsås och gör majsdegen. Sedan talar hon om att jag måste tvätta bananbladen noga innan jag sveper in mina tamales i dem.

- Eeh, avbryter jag, vi har inga bananblad i Sverige, så jag måste nog ta något annat.

M ser mycket bekymrad ut en stund och säger att bananbladen är viktiga för smaken. Sedan kommer hon på att de där stora bladen hon tillagar äggen i om morgnarna också går att använda. Jag måste göra henne besviken ännu en gång, men efter ytterligare några minuters grubblande skiner hon upp igen:

- Nu vet jag! Du kan ju använda majsblad istället!

Jag är tyst i några sekunder.

- Majsblad är inte heller så lätt att få tag på, säger jag sedan.

- Men vad har ni för blad där borta?! undrar M med viss desperation.

- En stor del av året inga alls, säger jag. Och de vi har på sommaren är … väldigt små.

- Men vad lagar ni maten i då? frågar M.

Jag pekar jag på hennes kastrull och de två stekpannorna.

- I sådana. Precis likadana.

- Allting direkt i pannorna?

Hon ler mot mig. Vi är så lika på så många sätt och vi förstår för det mesta varandra med en blick eller en gest, så där som man vanligtvis bara gör med någon man känner väldigt väl.

Kanske är det därför vi glömmer att somliga saker som är självklara för den ena är helt främmande för den andra. Ibland inte bara främmande, utan även skrämmande: M skulle behöva komma i arbete igen för att få ekonomin att gå ihop, men hon har ingen som kan ta hand om sonen medan hon jobbar. Jag frågade om det inte finns något slags dagis att lämna barn på.

- Jo då, det gör det, sa M, men jag vill inte ta risken.

- Hur menar du? frågade jag. Är det ett dåligt ställe?

- Nej, nej, sa M. De är snälla. Men ibland kommer det dit ligor som stjäl barnens organ.

Jag trodde jag fattade fel igen, men det gjorde jag dessvärre inte. Emellanåt har föräldrarna fått hämta de små kropparna i en container istället för på dagis.

Vad var det egentligen jag hade att gnälla över senast jag beklagade mig över något här hemma? Plötsligt minns jag inte det alls.