Tidningen har träffat Anna Froster och Hanna Biljer Petersén i Hannas föräldrahem Heljesgården nära Hornborga. Hon är född och uppvuxen i det lilla faluröda huset.

89-åringen, som i september fyller 90, bor numera på ett äldreboende i Timmersdala, men skulle om hon själv fick välja hellre bott kvar i Broddetorp. Det är här hon hör hemma.

Den här dagen ska de sätta de sista potatisarna, "små sorgliga potäter knappt värda mödan", anser Hanna.

Hon har odlat den jordiga rotfrukten sedan 1930-talet och samlat och bytt till sig 220 sorter från olika delar av världen och gjort sig känd i bygden för sitt odlande. I det faluröda huset finns diplom som vittnar om hennes kunskaper.

– Många av hennes potatisar finns i dag i evighetsarkivet i Alnarp och folk häromkring har adopterat sorter för att de ska finnas kvar, sedan finns Sällskapet Hannas knölar för potatisintresserade, säger Anna Froster.

Potatis för alla

Hon och Hanna ska sätta en sort som heter Snöboll, perfekt för den som gillar vitt potatismos. Anna berättar att det finns en knöl för varje behov och smak, att en del även innehåller protein och är mer resistenta mot det förhatliga bladmöglet.

Många har också poetiska namn, som Gullöga, Troll och Dalslands blå och Röda krokar.

Annons

Den jordiga rotfrukten har gått från att vara inkaindianernas basföda till svenskarnas basföda, och den är på väg att bli populär igen efter några års ratande av GI-entusiaster.

Hanna och Anna är dock överens om att den är nyttig och förtjänat sin plats på varje middagsbord.

Tillsammans går de till landet bakom huset och förbi den förvuxna busken, som Hanna förr brukade tukta ordentligt. Anna bär med sig "Snöbollarna" i en plastlåda.

Hanna tycker det mesta runt gården är sorgligt att se eftersom ingen har hållit efter gräs och annat, så därför ligger huset inbäddat i en frodig grönska och själv orkar hon inte längre.

– Nu har vi satt sex sorter och det här är den sista, konstaterar Anna där hon står mitt emellan fårorna i landet.

Med van hand

Hannas rullator står parkerad nära, nära och hon får hjälp av Anna att komma ner i fåran. Med van hand hanterar 89-åringen potatisgrävaren.

Anna säger att hon inte är någon potatisodlare i generationer.

– Jag tror att många med mig har tappat kontakten med jorden och inte vet om grodden ska sättas upp eller ner och hur man kupar.

De pratar om boken "Potatis - om pumatassar, kupning och obändig livsvilja" och Hanna förklarar att hon gillar den.

– Den är suverän, fin och svabbar inte omkring, utan talar om det vettigt.

Anna svarar att hon känner sig lättad.

– Du brukar inte linda in orden, så jag blir glad.

I boken Potatis beskriver Anna "jordpära" som ett levande väsen: Hur den fungerar, hur man väcker den, stressar den och påminner om att den kan få blåmärken.

Givetvis finns det recept med i slutet av boken, som Heljesgårdens potatissoppa.