Tre år har gått sedan Uno Bohman gick bort. Det är nästan ofattbart att en enda människa kan lämna så stort avtryck inom så många områden, ha så många intressen och hinna förvalta alla dessa sidor på ett fantastiskt sätt. Det här är några av mina minnen av Uno.

Unos bussresor var legendariska. De kunde gälla ”Kvinnorna i Valle” eller ”Med Uno på sketvägar”. Uno älskade den repliken från en medresenär: ”Det var sköjigt å åka med dig på såna sketvägar!”

Men säkert minns många Skarabor hans onsdagsunderhållningar på somrarna vid Djäknescenen. Med halmhatten på svaj korade han Svenska Mästare i kärnspottning, det var musik och körsbärspannkaka. Det var inga märkvärdigheter, men så trevligt! Uno vinkade vid ett tillfälle till sig en man som han visste hörde dåligt, men mannen ropade bara tillbaka: Dig hör jag var jag än står!

Uno var också Kultur- och Fritidsnämndens ordförande i sju år, eller Nämnden för ökad livskvalitet som han ville kalla den. Vid varje sammanträde började han med en liten historia om platsen vi var på eller en påminnelse om något anmärkningsvärt som hänt på dagens datum, vilket gjorde att vi började mötet med ett leende på läpparna. Han ville alltid att vi skulle vara eniga om besluten. Var vi inte det så ajournerades mötet en stund och när vi kom tillbaka så hade han hittat en formulering som alla kunde vara överens om.

Annons

Han tog också initiativ till Kulturveckan. Den skulle utgå helt från våra egna förmågor med synnerligen blandat program; konst, föredrag, konserter, diktläsning, dans, spännande hus och miljöer – sju hela dagar fylldes med aktiviteter och det bästa är att Kulturveckan lever och utvecklas. Och minns ni Adventskalendern 2007? Varje dag från 1:a till 24:e december presenterades ett hus eller en miljö i Skara. Handlarna lovade att bjuda på glögg och pepparkakor, vilket de ångrade när glöggen tog slut i hela stan. Ibland var det mer än 300 personer som stod i mörkret och lyssnade. Det var ett organisatoriskt kraftprov, kan jag lova.

Hur kunde Uno veta så mycket om varje plats och dess persongalleri? En förklaring är att det stod en låda märkt Uno på biblioteket. Där samlade han in fakta till sina föredrag, men han samarbetade också med hembygdsföreningar och han intervjuade sådana som hade varit med om ett eller annat och som gärna berättade. Hans sinne för siffror och årtal var enastående.

Jag sitter och tittar på programmet för minnesstunden efter hans bortgång. Första punkt var sång av Musikens Vänner, vår fantastiska skolkör. Gesten när kören lyfte på byxbenen och visade att de hade svarta sockar var rörande. Med glimten i ögat hade Uno förbjudit vita sportsockar. Uno ägnade varje år otroligt mycket tid åt att prata med eleverna i allmänhet och kören i synnerhet för att lära dem vilka traditioner som är äkta och vad som är god stil för en Skaradjäkne.

Hästar och ridsport låg honom varmt om hjärtat. Han hade varit ridlärare och for ibland iväg för hästpremieringar och Skålltorps ridskola ägnade han mycket tid.

Uno var kavalleriofficer i grunden och K3:s Livregementes husarer uppvaktade vid minnesstunden liksom Skara gille och Skara Idrottshistoriska förening.

Unos kärlek till Skara var bergfast och han tyckte med en glimt i ögat, att nästan alla traditioner kring jul egentligen härstammade från Skara, Lucia-sången, ljuständningen, lussegubbar etc. Sant eller inte, visst borde vi ge någon plats i centrum namngiven efter Uno Bohman.

Carina Ahlström