Något år tidigare hade Christin och hennes sambo Mikael Isaksson just fått veta att äggdonation eller adoption förmodligen var deras enda alternativ för att kunna få barn. Christins äggceller hade för dålig kvalitet. Idag är de trots allt genetiska föräldrar till lilla Alicia.

Bakom pardörrarna till det stora vita 20-talshuset hörs ihärdiga, små hundskall, långt innan dörrkläppen har ljudit. De visar sig tillhöra Andy, en chihuahua som fram till januari var yngst i familjen. Han slutar dock skälla snart och nöjer sig med att följa med vart vi går, för att sedan lägga sig tillrätta intill kameraväskan på golvet.

Det är Mikael som har öppnat dörren. Christin och Alicia byter blöja på ovanvåningen, men kommer strax nedför trapporna. Alicia somnar snart gott i Christins famn. Hon är klädd i gammalrosa leggings med matchande hårband.

Christin och Mikael har längtat efter att köpa bebiskläder. En efter en kom bebisarna i bekantskapskretsen. Nästan lika ofta kom frågan: ”Ni då? Ska inte ni skaffa barn snart?”

En ganska smärtsam fråga. De ville ju ha barn. Men det gick inte så lätt som de trodde att det skulle göra. Det är inte så många som pratar om att de har svårt att få barn.

– Man hör ju ofta bara de glada historierna, säger Mikael.

Fler berättelser borde få höras, tycker paret. När de själva efter ett tag bestämde sig för att vara öppna med att de hade svårigheter att bli föräldrar upptäckte de att de var långt ifrån ensamma om det.

Annons

– Det är en liten spärr innan man börjar prata om det, säger Christin.

– Men det är väldigt skönt att göra det, fyller Mikael i, samtidigt som han klappar hunden som nu har lagt sig i hans knä.

I maj 2014 började de försöka få barn. Ganska snart började de med ägglossningstester och Christin provade kinesisk medicin, akupunktur och hypnos, trots att hon egentligen var skeptisk till det.

– Det är verkligen så att man drar i vartenda halmstrå, säger Christin.

Varje månad innebar en nervös väntan och sedan en besvikelse när mensen kom.

När de hade försökt på naturlig väg i ett år tog de kontakt med sjukvården. En lång process av intervjuer och provtagningar började.

Köerna till IVF-behandling i Västra Götalandsregionen var långa, så Mikael och Christin bestämde sig för att utnyttja den nya lagen om det fria vårdvalet och vände sig till Region Örebro län istället. Under processens gång hade Christin blivit sjukskriven för utmattningssyndrom, vilket gjorde att de tvekade lite innan de gjorde det första försöket med IVF. Skulle hon orka? De beslutade sig iallafall efter ett tag för att pröva. Christin var långsamt på väg tillbaka till arbetslivet och svårigheten att bli gravid var en bidragande orsak till utmattningen.

Christin genomgick två hormonbehandlingar och tog ut ägg som sammanfördes med spermier från Mikael, men i första omgången befruktades inte äggen och i den andra utvecklades de inte till embryon. Paret visste att det inte var något fel på Mikaels spermier, men hade inte fullt klart för sig vad problemet egentligen var. Ofrivillig barnlöshet var den medicinska term som de hade fått med sig från sjukvårdsbesöken. De var fast beslutna att försöka fortsätta med IVF. De hade ju inte ens haft ett embryo att försöka sätta in i livmodern ännu.

Nu har Alicia vaknat i Christins famn i soffan i vardagsrummet. Hon gnyr lite, men blir snabbt nöjd igen. Christin pratar med henne, med mycket mimik och ögonkontakt. Christin är logoped och arbetar i skolan. Hon är mycket intresserad av och mån om barns språkutveckling och tar tillvara varje tillfälle till samspel.

Det var på jobbet som hon oväntat fick samtalet som i stort sett dömde ut hennes och Mikaels chanser att få barn med Christins egna ägg. Läkaren som ringde hade de inte träffat förut. Inom loppet av några minuter fick Christin beskedet att det var fel på hennes ägg och att de förmodligen inte skulle gå att använda. Dessutom fick hon veta att det nog inte var någon idé att göra fler försök med IVF och att äggdonation och adoption var två alternativ som Christin och Mikael borde fundera över. Ganska mycket att ta in.

– Du ringde mig och var helt knäckt, minns Mikael och vänder sig mot Christin.

– Jag var ställd, helt chockad, säger hon.

Efteråt kom känslor av sorg och otillräcklighet.

– Man känner sig som att man inte är en riktig kvinna. Man är ju det, så klart, men det känns så ändå, säger Christin.

En massa tankar snurrade i huvudet. Hur går en äggdonation till? Hur lång är väntetiden? Skulle de adoptera? Då måste de vara gifta. Och så vidare.

Här skulle de lätt ha kunnat ge upp. Läkaren hade ju avrått från fler försök. Christin hade inte kraften att kämpa för ytterligare en behandling. Det krävdes att Mikael tog tag i det och argumenterade för deras sak. De hade ju faktiskt inte kunnat göra något enda försök att sätta in ägg ännu.

Mikael ringde och pratade med kliniken igen. De fick då komma åter och gjorde ytterligare en hormonbehandling. Denna gång med ett annat hormon. Christin producerade massor av ägg, men dag för dag upptäcktes ägg av dålig kvalitet och ägg som inte befruktades. En känsla av tvivel var oundviklig.

De flesta av äggen kunde inte användas. Men två av dem befruktades och utvecklades till embryon, som frystes in. Ibland sätts ett embryo in i livmodern efter tre dagar, det ville man inte göra nu, eftersom Christin hade blivit överstimulerad av de hormoner som hon fick för att äggen skulle produceras.

Istället frystes embryona. Efter två månader sattes ett av dessa in. Mikael och Christin kunde åka hem, med ett graviditetstest i bagaget. Först efter ett par veckor fick de testa. Och då var det positivt.

– Det blev två streck efter en sekund, säger Mikael.

Det tog tre år innan Christin blev gravid.

Ett fryst embryo finns kvar och skulle kunna användas om de vill försöka få ett syskon till Alicia.

Christin mådde illa, men annars förflöt graviditeten helt normalt, liksom förlossningen och tiden sedan dess. Alicia föddes den 14 januari i år.

Men som många förstagångsföräldrar – och kanske ännu mer med tanke på hur svårt de hade att få barn – är Mikael och Christin extra uppmärksamma på allting som har med lilla barnet att göra. De vill inte ta något för givet.

– Hon är vårt lilla mirakel. Jag kan sitta och titta på henne och förundras över att det gick, säger Christin. Jag har insupit varje ögonblick av graviditeten och förlossningen.

Mikael och Christin är så tacksamma för att IVF finns och för att de bor i Sverige och hittills har kunnat genomföra sina behandlingar utan att stå för kostnaden själva, med undantag för de summor man betalar upp till högkostnadsskydden för läkemedel och patientavgifter. Samtidigt är det speciellt att gå igenom en IVF-behandling, både det rent fysiska, men även den psykiska pressen och att prata om sex och sådant som man annars brukar hålla privat.

– Allting blir en sådan process när man bara hade hoppats och velat att det skulle funka, säger Mikael.

De är båda mycket medvetna om hur de pratar med par som man kanske förväntar sig ska få tillökning snart.

– Den känsliga frågan ”Ska inte ni skaffa barn?”, den ställer inte jag, säger Mikael.

Christin och Mikael fascineras av varje tillfälle med Alicia.

– Allting som man upplever med henne är nytt, säger Mikael. Det är säkert så för alla nyblivna föräldrar, men man intalar sig att man är extra lycklig, i och med att den här läkaren ringde och sa att vi inte kunde få barn.