Som offerdjur slaktades den då och köttet åts under fester. Dessutom begravdes många storbönder tillsammans med hästar och andra gravgåvor. Det finns många belägg på det. Med kristendomens inträde blev köttet belagt med tabu, eftersom man ville göra sig av med så mycket som möjligt av hedendomen och det som kunde påminna om den. Det betydde också att den som tog livet av hästar blev en misstänkt figur. Det blev till slut så, att bonden drog sig för att själv ta livet av en ålderstigen arbetshäst.

Rent mänskligt var det i hög grad förståeligt. Det var ju fråga om en kamrat, en gammal trotjänare. På sin höjd kunde man tänka sig att störta hästen utför en klippa utan att själv ta del av själva slakten. Efter hand uppdrog man slakten helt åt andra. Dessa män kom att bli ytterligt föraktade, kanske den mest föraktade grupp som samhället bestod med. De hade ett vad man kallade ”oärligt” yrke. Också den döda hästen och dess kött kom att betraktas som orena ting.

När jag nu berättar om detta tar jag min utgångspunkt i några notiser i ett stort material som Einar Björe skrev i en tidning i slutet av 1960-talet med egna minnen från norra Västergötland.

Själv har jag redigerat detta för utgivning. Författaren kallade där hästslaktaren hästaflått. Denna benämning kommer av att `flå´ (hudar), varför det är missvisande att stava ordet (hästa)flott. Förutom flått hette han (och i några tillfällen hon) i Västergötland pele eller buse (ibland flåbuse). Andra benämningar förekom, liksom i övriga Norden, men de anknöt ofta till det även på andra sätt låga sociala status som flåtten hade.

Inte bara hästen utan även hund och katt betraktades i äldre tid som orena djur. Också deras hudar tillvaratogs av flåtten. Hästarna berättades vara så urgamla och också avsiktligen utsvultna att bara huden kunde tas till vara. Men flåtten och hans familj åt sådant kött som kunde användas. Oftast var det i städer rackaren, egentligen bödelns medhjälpare, som fick denna uppgift. Dessa skulle också skära ned både avrättade och självmördare och gräva ned dem. Ursprunget till fördomarna kring flåtten räknas vara Tyskland och tyska hantverkarkretsar i svenska städer vid slutet av medeltiden. Lön för honom uppbars oftast häradsvis och denna grupp blev inte heller särskilt stor.

Annons

I Nordsverige (söder om Väster- och Norrbotten) var det sockenlappar som utförde slakten. Inom samernas kultur fanns inte fördomen mot hästar och hästkött. Det fanns andra områden där den också saknades, t.ex. i Dalarna. I söder var det tattare eller resandefolk. Den som är intresserad kan konsultera åtskilliga författare, särskilt Brita Egardts grundliga doktorsavhandling i etnologi 1962, med titeln Hästslakt och rackarskam. Ingvar Svanbergs bok om sockenlappar från 1999 är också intressant. Många platser i Sverige hyser fortfarande mängder av bevarade ben och skallar av hästar. Ibland påträffas de i samband med arkeologiska utgrävningar. Man kan förstå att upptäckaren blir konfunderad om denne inte känner till hästslaktarens tillvägagångssätt: vad är detta?

Slaktplatserna var avskydda och begränsades till tydligt markerade områden. Med fördel slaktades hästen när flåtten befann sig på andra sidan om en rejäl stengärdesgård för att skydda sig mot sparkar. Men ibland satt faktiskt flåtten på hästen när han utdelade de första sticken. Han kunde också klubba hästkraken. I Skåne kallades platsen för slakten ofta rackarring, en rund inhägnad i form av en stengärdsgård. Omkring 1860 släppte fördomarna sitt grepp i stort sett samtidigt i Västergötland och resten av Sverige. Slakten kunde då ske av den enskilde bonden och köttet togs nu ofta tillvara. Men processen var långsam och fördomarna starka, inte minst mot flåtten.

Einar Björe skriver om detta följande ur lokal horisont: ”Uven var en numera helt torrlagd och uppodlad sumpmark borta vid byn Skälvum gränsen mot grannbyarnas skogar. På den tiden utgjorde den en av bäckens tacksammaste översvämningsområden och här gick också den stora vargstigen upp mot Kinnekulle.

I denna utmark befann sig begravningsplatsen för byns alla dödsdömda hästar. Här bereddes de en sista viloplats av den mest föraktade och avskydde medborgaren, hästaflåtten. Platsen som inom parentes sagt låg inom Rättaregårdens mark (där Björe växte upp), växte gräset högre och grönare än på något annat ställe. Då man trodde att älvor med förkärlek höll till bland dess grönskande, yviga, tuvor, kallades dessa för älvadanser. När de mörka höstnätterna kom fick man ibland här se lyktgubbarna irra omkring med sina fladdrande bloss. Det är ett naturfenomen, som Björe i sin ungdom (han var född 1885) tillsammans med sin far många gånger var i tillfälle att bevittna här uppe under regniga höstar.

Det fanns i gamla tider ett yrke som ingen utan nödtvång eller djupaste fattigdom ägnade sig åt, och det var hästaflåttens. I socialt hänseende sänkte den sin utövare så djupt han kunde komma. Det ställde honom praktiskt taget utanför bygemenskapen. Man tog inte gärna hans hand, och hände det någon gång tvättade man sig alltid noggrant efteråt. Innanför husets tröskel släpptes han inte heller utan tvingande skäl. När han gått var det dessutom nödvändigt att kasta ett par glödande kol efter honom. Annars kunde ofärden lätt komma över huset. Barnen sprang alltid och gömde sig så snart hans gråa, torftiga gestalt skymtade på vägen mot byn. Hästaflåttens ögon var onda, och sjukdom och fördärv följde med hans blick, trodde man.

Hästaflåtten slaktade bygdens alla hästar och hundar och uträttade för övrigt allt sådant arbete som kristlig och mänsklig anständighet förbjöd andra att göra. Det berättades, att traktens hundar så instinktivt kände hästaflåttens uppgifter och farlighet för deras liv, att de förföljde honom med det mest intensiva skall, så snart han visade sig nere i bygden. Annars var hästslakten hans viktigaste sysselsättning. Ofta förde man då den dödsdömde hästen bort till hästaflåttens bostad, som vanligen var belägen inne i skogsmarkerna. Men många gårdar hade egna begravningsplatser för sina trotjänare, gärna i en glänta inne i skogen eller på en avsides liggande äng.

Så småningom började man sända hästarna till en slaktare i staden Skara som sålde köttet vidare till andra trakter i vårt land, där man hade en mera fördomsfri syn på hästens slaktvärde. Vanligen blev det till Göteborg eller Norrland. Som ersättning brukade till julen komma en rökt hästbog från Skara och Björe mindes själv från sin barndom hur gärna han delade sitt intresse mellan den och julskinkan.

Så försvann detta underliga yrke, som skänkt dess utövare så ringa glädje, och så mycket mera smälek och så mycket lidande. Som avslutning kan berättas en gammal historia om ”Öja katter,” som bättre än långa utredningar klarlägger den allmänna inställningen till hästaflåtten och hans sysselsättning. En kväll hade kattorna i de tre Öjagårdarna träffats i en mörk vrå för att beklaga sig över världens ondska i allmänhet och Husabybornas i synnerhet. När de äntligen åtskildes sade den ena katten: ”Må Herren bevara oss!” ”För vem då,” undrade den andra, som tydligen ännu ej prövats allt för mycket i livets besvärligheter, ”För Vipen och Klang,” svarade världserfaren den tredje. Vipen och Klang var nämligen två hästaflåttar i Husaby. Även katter var ju inom deras yrkessfär.”

Vi förstår knappast historien utan att vi försöker leva oss in den!