"Det väldiga havet, oceanen, ligger nästan stilla, bara lite långa dyningar, en svag medström och lite kraft från vår motor gör att vi i alla fall tar oss framåt med kanske 4–5 knop, alltså knappa 10 km/h.

Igår innan soluppgången kom det hur många delfiner som helst och ville leka runt vår båt. Det var säkert 50, ja kanske 100, delfiner. De var både nära och en bit från båten. De hoppade ibland ensamma, ibland parvis och ibland till och med fyra och fyra".

Bytte av varandra

"Jag tittade noggrant och kunde se att de hade en exakt koordination tillsammans när de hoppade. Jag gick fram till fören och längst ut på den en meter långa peken där förseglet sitter. Där såg jag delfinerna hur tydligt som helst i det kristallklara azurblå vattnet.

Då såg jag något verkligen fantastiskt. Det var tre delfiner som simmande framför båten. Efter en stund kom tre nya och liksom bytte av de andra. Jag började då ropa till delfinerna för att se om de kunde höra mig när jag var så nära.

Det kanske var en slump att de började vara på ett annat sätt när jag pratade med dem. De liksom började göra mer kraftigare hopp en bit framför båten. Ja, kanske över en meter höga hopp ungefär för att visa upp sig.

Jag bara satt där alldeles förstummad och tänkte att är det möjligt att de verkligen kan höra mig. Kan vi verkligen ha någon slags kommunikation? Detta kommer jag inte att få något svar på.

Annons

Hur som helst, var jag än ser ut så är det horisont. Alltså 360 grader runtom och under mig lite drygt 4 000 meter vatten innan jordskorpan. En svag bris kan anas på min rygg där jag sitter nästan naken. Vindarna har för tillfället tydligen jobb någon annanstans. Här är det stiltje och lugnt hav som råder".

En stor solgata

"När solen går ner över det till synes oändliga havet blir det som en stor solgata som breder ut sig först närmast båten smalt, sedan bredare och bredare tills allt blir glitter längs en stor del av den framförliggande horisonten. Solgatan är så vacker att studera och tittar jag lite noggrannare så verkar allt levande. Det skimrar som eld från med en ständig variation allt eftersom dyningarna som rullar in bildar lite olika vinklar mot solens strålar.

Solen som enligt naturvetenskapliga förklaringar är den planet som skapat livsbetingelser här på jorden. Denna enorma exploderande massa så långt från vår jord. Här sitter jag på första parkett och skådar solen möte med havet, detta möte som kanske var urkraften till och därmed indirekt orsaken att jag sitter här och nu och spejar ut över denna ocean, Atlanten. Om oceanen är stor så är stjärnhimlen verkligen oändlig.

Att sitta ute på natten och titta upp mot den stjärnklara himlen och se himlavalvet, ja just himlavalvet, blir härifrån som ett välvt plan fyllt med dessa brinnande solar i oändlig omfattning".

Vart slutar allt?

"Människor har i årtusenden studerat stjärnhimlen och sett grupperingar av stjärnor som fått olika namn. När jag var liten så upplevde jag himlen som lite skrämmande. Vart slutar allt var den ständiga frågan som aldrig kunde få ett svar.

Nu här på vår farkost känns det mer som allt hör ihop och allt bara har en början och inget slut. Havet, stiltje, det lugna havet. Nästan kusligt, men kusligt vackert. Att vattnet kan lägga sig nästan som en spegel på denna stora ocean.

Så småningom kommer det ändå lite dyningar som blir till långa böljor som liksom färdas genom vattnet och båten bara följer med. Vilket skådespel att vara i, en sådan mjuk känsla att färdas med dyningarna i det annars så stilla havet.

Efter att vågen passerat så jag följa den stora vågen oförtrutet fortsätta sin väg långt, långt bort. Havet är nästan aldrig samma, havet förändrar sig oavbrutet. Detta gör att det blir så intressant att följa dess förändringar".

Ständigt på jakt

"Återigen havet, havet så långt blicken kan nå. Endast någon flygakrobat till fågel visar upp sina konster mitt ute på havet. Ständigt på jakt, men sällan ser jag fågeln fånga något byte. Så efter att havet varit helt stilla har nu äntligen passadvinden satt i lite och skapat mer tätare och stabilare vågor.

Vår segelfarkost följer villigt med i vinden som kommer bakifrån och våra segel gör att det inte blir alltför mycket gungande ombord, även om det kan vara nog så utmanande att hålla saker och ting på sin plats.

Tillbaka till flygfisken. Jag blir glad i hela kroppen varje morgon som solen går upp och jag ser den första lilla silvriga flygfisken komma flygande i luften. Ingen luftakrobat precis men den försöker flyga så långt det bra går sedan ramlar den pladask ner i en uppstickande våg. Det måste vara en fantastisk känsla för flygfisken att för cirka 20 sekunder se något annat än havet.

Ja, jag förstår att de inte tänker som vi men i alla fall, det måste ändå vara något annorlunda att färdas en stund ovanför oceanen. Människan har ju också ständigt strävat att kunna flyga. Till slut, med hjälp av mekanik, aerodynamik och en rejäl portion uppfinningsrikedom så är människan nuförtiden en ständig gäst i luftrummet.

Havet byter som sagt ofta karaktär. Just nu långa smekande böljor som är ganska höga kanske 3–4 meter, ja kanske ibland 5 meter från dal till topp. Vågorna är ändå så långa och utdragna så att de bara mjukt lyfter vår segelfarkost framåt med en ganska jämn rytm, men inte helt jämn.

Det här är del 2 i berättelsen om Lars Westins seglats i Karibien.
Foto: Privat

Ibland lite snabbare ibland lite högre. Det är som om de stora vattenmassorna för ett språk, ett slags kroppsspråk utan ord. Nu idag, här och nu så kärleksfullt och mjukt. Tiden upphör verkligen i denna rytmiska dans. Att finnas till i mötet med havets smekande böljor och i kontakten med den stora oceanen som skapas och återskapas av vinden, strömmar måne och sol är en känsla av helhet, tillhörighet. Att vara ett med naturelementen".

Läs även:

Relaterat: Lars Westin berättar om seglaräventyret
Relaterat: Sista delen om makarna Westins segeläventyr