Den 8 mars är inte enbart en dag att uppmärksamma ojämställdhet. Det finns också en lång rad landvinningar som är värda att fira.

I dag är det självklart med kvinnor som är partiledare, professorer, generaldirektörer och chefer inom näringslivet.

— Det är bara att titta sig omkring, det är nästan som en helt annan värld i dag jämfört med för 30 år sedan. Kvinnor är utrikeskorrespondenter och har tunga poster inom akademin, även om det såklart finns mycket kvar att göra, säger Yvonne Hirdman, professor emeritus i historia som forskat på svenskt 1990-tal.

Vem kan ta åt sig äran för framgången?

— Dels handlar det om kvinnor som går före och tar chansen men det går heller inte att komma ifrån de politiska reformer som genomfördes under 1970-talet.

Yvonne Hirdman ser Olof Palmes inrättande av "Delegationen för jämställdhet mellan kvinnor och män" 1972 som avgörande för utvecklingen av jämställdheten i Sverige.

Läs mer: Emilia Söelund: Lilla flicka, akta dig...

Under 1970-talet genomfördes en rad politiska reformer: föräldraförsäkringen individualiserades, sambeskattningen mellan makar avskaffades, aborträtten instiftades och allmän förskola infördes.

— Delegationen tillkom naturligtvis på grund av ett tryck från utomparlamentariska grupper, som exempelvis grupp 8, och även om den kan verka grå och trist så har den spelat en avgörande roll.

Annons

Yvonne Hirdman beskriver det som att delegationen gjorde att jämställdheten hamnade på den politiska dagordningen och den har stannat kvar där oavsett om det varit en borgerlig eller socialdemokratisk regering.

— Den har ingen kunnat mota bort. Fokus på jämställdhet har bevarats även när jämlikheten har fått stryka på foten.

Reformerna har medfört att kvinnor i dag återfinns inom allt fler statusyrken och maktsfärer, något som Yvonne Hirdman beskriver som de viktigaste landvinningarna i modern tid.

— Väldigt mycket har gjorts för att bryta segregationen på arbetsmarknaden. I dag ser vi det som självklart att den politiska representationen ska vara jämställd. På 70 och 80-talen sågs 10 procent kvinnor som en framgång.

Samtidigt ser Yvonne Hirdman problem med ett ensidigt fokus på representation.

— I går såg jag ett inslag på SVT om att det fanns få kvinnliga riskkapitalister. Med mitt halvsocialistiska hjärta är jag inte så säker på att just det är ett problem. Det sitter få kvinnor i fängelse, vi har få kvinnor som är mördare. Är det också ett problem?

Yvonne Hirdman föreslår att vi vänder på frågan och i stället problematiserar maskuliniteten.

— Det är inte män som är problemet utan machokulturen och dess kopplingar till rasism, säger Yvonne Hirdman och beskriver machokulturen som ett hot mot hela samhället.

— Det handlar om hela den här Trumpeffekten, om män som känner sig hotade och hur machokulturen får ett uppsving. Det är ett ordentligt bakslag som naturligtvis handlar mycket om klass.

För att jämställdheten ska öka måste problemen uppmärksammas, något som ibland tenderar till att det verkar som att det går bakåt. Detta är tydligt när det handlar om ett område som är i fokus just nu: våldtäkt och sexuella ofredanden.

— Det är områden som lyfts fram som tidigare varit i mediaskugga eller kanske snarare medvetandeskugga. Det är ett exempel på vad jag kallar "ju bättre desto sämre paradoxen". Ju mer ett problem uppmärksammas desto sämre tror vi att det förhåller sig. Sexuella ofredanden har alltid funnits. Vissa tycks vilja tro att det är något som uppstått nu när det egentligen är något som kvinnor i alla tider har trott att de måste finna sig i.