Längst ner i hörnet på det som lämpligt nog heter Stationsvägen ligger det före detta stationshuset i Lerdala. I det lätta snöfallet smälter den mjölkvita byggnaden med ockrafärgade knutar och fönsterfoder nästan helt in i landskapet.

Här bor sedan 1998 Solveig Wanland och Björn Landström i huset som blev över när den kortlivade järnvägen mellan Skara och Timmersdala lades ner.

– Järnvägen var smalspårig, den invigdes 1909 och hade persontrafik fram till 1932. Därefter var det godstrafik från kalkbruket Dämman in till Skara fram till 1951 innan en olycka definitivt satte stopp för verksamheten, berättar Solveig Wanland.

– En mörk och vintrig natt välte loket på en isvall. När det väl blivit bärgat och reparerat så lades banan ner 1952 och spåren revs så småningom upp.

Huset stod dock kvar med olika verksamheter fram till 70-talet. Det var därefter obebott under drygt 20 år och användes bland annat som varulager för Anderssons Byggfirma, som också ägde huset.

– Jag och Björn bodde i Lerdala och hade flera gånger försökt få köpa huset utan att lyckas. Det gick så långt så att vi tyckte att om vi inte kan köpa det, så ville vi inte ha något annat hus.

Vid ett sista övertalningsförsök gav man dock med sig från byggfirman och Solveig och Björn fick köpa huset under förutsättning att Anderssons Byggfirma fick göra renoveringen.

Annons

– Vi slog till och arbetet inleddes med oss som byggherrar och Anderssons som byggare. Det var tur att vi hade duktiga hantverkare för det var inget litet jobb, säger Solveig.

Under åren utan boende hade husets interiör förfallit, medan exteriören var i bra skick.

– Jag tror inte vi bytte en enda bräda på fasaden, utan kunde skrapa och måla som det var. Men det var desto mer arbete med insidan.

– Eftersom vi inte är några byggare själva, insåg vi inte hur mycket jobb det var. Hade vi vetat det hade det nog aldrig blivit av, säger Solveig och visar den stora kaminen som ersatt vänthallens öppna spis.

Man bytte golv, alla fönster och dörrar, gjorde nya lister i gammal stil, satte träpanel nästan överallt, byggde nytt kök och ändrade i planlösningen. Vänthallen gjordes större genom att man tog bort en vägg för att få ett mycket rymligt vardagsrum. Här och i hela huset finns mängder med böcker, tavlor och olika konstföremål.

– Det är en salig blandning. Men ett sådant här hus med stora fönster och ljus atmosfär tål inte vilken inredning som helst. Fast är man lite känslig så talar det nästan om för en om saker passar eller inte, säger Solveig och visar på en lustig liten staty föreställande sex män som dansar ringdans endast iförda hattar.

Köket byggdes i vad som tidigare varit banklokal. Här är ett målat rutigt golv och en trevlig atmosfär.

– Här har vi det före detta bankfacket, säger Solveig, och visar det halvmeterstora uttaget i väggen över spisen, där nu kryddor och köksattiraljer förvaras.

Den gamla trappan upp till andra våningen är kvar med en tidsenlig sliten patina och ett räcke med målad ådring.

– Renoveringen tog ett år och vi var med och styrde och ställde i alla detaljer, men försökte också göra en varsam renovering.

På den andra våningen hade stinsen sin tjänstebostad. I det före detta köket har det blivit ett gästrum, inrett i varma gula färger. Vardagsrummet har blivit ett rymligt bibliotek och i stinsens skafferi är numera ett badrum inrett.

På bottenvåningen har man gjort ett tillbygge med en hall och ett ytterligare rum. Huset är på 220 kvadratmeter plus en oisolerad vind.

– Det kanske verkar vara mycket yta, men det bästa är volymen, säger Solveig och tittar upp mot den imponerande takhöjden på tre meter.

– Det är mycket att värma upp, men som tur är så har vi installerat jordvärme, och som tur är har vi en stor tomt, nästan ett hektar.

Från utsidan slås man av det branta taket och alla trädetaljer som pryder fasaden.

– Det finns liggande, stående och diagonal panel på båda hållen. Dessutom en krage runt hela huset i höjd med andra våningens golvplan.

– Hela huset målades om med linoljefärg i somras, det tog en väldig tid, men det var faktiskt första gången sedan vi flyttade in. Vi vet inte riktigt hur färgen var när huset var nytt, men nu skulle jag vilja kalla det mjölkvitt, med ockra på knutar och foder, samt engelskt rött i fönstren.

En målad skylt skvallrar om de tider som flytt: Lerdala, 19,5 km från Skara och 6,5 km från Timmersdala. Lokaljärnvägshistoria som lockar folk från när och fjärran.

– Vi får en del besök från järnvägsintresserade personer, som är ute och tittar på gamla stationer och järnvägar. Faktum är att det finns nästan exakt likadana hus i Istrum och i Timmersdala från när järnvägen byggdes.

På den nordvästra sidan där järnvägen gick, finns inte ett spår kvar av den tidigare verksamheten, men här har man byggt en altan under det gamla takutsprånget.

– Här har vi en fantastisk utsikt över nejden och sjön Lången.

– Ett tag var vi på gång att flytta till Stockholm, men det blir inget med det, utan vi stannar i huset vi så gärna ville ha, säger Solveig Wanlund.

– Vi stannar i huset vi så gärna ville ha, säger Solveig Wanlund, som tillsammans med maken Björn bor i Lerdala gamla stationshus.