Häromdagen var jag och min dotter och handlade. En kvinna tar ögonkontakt och kommer fram till mig. Jag har mycket i huvudet och har haft en riktig skitdag. Ibland har man sådana. En lång period av jobbiga händelser har mynnat ut orkeslöshet och känsla av misslyckande. Jag är ledsen och har tappat ganska mycket självförtroende. Det känns som att handla är en svår uppgift just i dag. Jag är inte riktigt beredd när kvinnan närmar sig, jag ser i hennes ansikte en helt annan känsla än den som övermannat min kropp. Hon är lugn och i en helt annan balans än jag. Hon tittar mig i ögonen och tackar mig för mina krönikor i tidningen. Hon säger att hon tycker att jag skriver bra och tänkvärt. Hon ville bara berätta det för mig. Sedan gör hon en lätt rörelse med sitt finger och stryker mig över kinden. Det är en spontan rörelse med en massa värme från en människa till en annan. Jag vet inte vad jag svarade, hoppas jag sa något bra. Den vänliga gesten gjorde mig den här dagen så rörd att jag började gråta. Jag ville inte skrämma henne fullständigt så jag avlägsnade mig lite snabbt.

Kvinnan i mataffären gjorde genom en enkel liten manöver hela min dag. Jag behövde verkligen känna att någon tyckte jag var bra, en varm strykning på kinden överförde energin jag behövde.

Jag kan inte låta bli att tänka på vilka sociala varelser vi är. Att andra människor är så avgörande för hur vi har det och hur vi tar det. Vi sitter alla på en massa makt att påverka andra. Med stor makt innebär följer också ett stort ansvar, det går att påverka i alla riktningar.

Annons

Jag är lite orolig att när tempot skruvas upp i samhället och bubblorna växer sig större runt varje individ att de här små tillfällena riskerar att gå förlorade. De ersätts av något annat som inte är lika bra. Vår del av världen har länge kämpat för att skapa oberoende individer i samhället. Alla ska ha möjlighet att klara sig på egen hand, att alla ska ha makt att påverka sin egen vardag. Det är fantastiskt. Vi har brutit mycket negativa konsekvenser som följer beroendet av ett kollektiv. Vårt samhälle har ett starkt skyddsnät. Vi kan vara bäst i världen på detta. Vi har organiserat professionella, utbildade personer som går att kalla in i nästan alla sorters lägen. Det är något vi skall vara mycket stolta över.

Jag är dock lite orolig att det passiviserar andra goda makter. När vanliga människor börjar tänka att deras lilla bidrag inte kan avgöra något. Polisen, skolan, socialen, hemvården, ambulansen eller vilka det kan vara är bättre skickade att agera.

Jag är SMS-livräddare. Jag är bra på HLR och har anmält mig till en tjänst där SOS-alarm vid behov kan skicka ut larm via mobiltelefonen till dem som råkar befinna sig nära och som gärna hjälper till vid ett misstänkt hjärtstopp. SMS-livräddarna jobbar i väntan på ambulans. Ofta kommer vi samtidigt som ambulansen men i de fallen vi råkar vara snabbare på grund av att vi var nära från början kan vi vara skillnaden mellan liv och död. För den anhörige som skickat larmet är det hopp som kommer i form av en vanlig människa som cyklar som en galning till hjälp eller som kommer löpandes, högröd och flåsande. Villig att göra allt för en medmänniska.

Ett litet bidrag till en annan människa kan avgöra allt. Stora insatser eller bara en enkel liten klapp på kinden.