Egentligen var han kanske den förste också, eftersom så få om ens någon har försörjt sig i huvudsak på vargjakt. Det gjorde han ändå i 17 år. Andra har kallat honom ”den ensamme vargjägaren,” vilket är rätt, fast han själv beklagade att det var så lite samarbete i jakten bland fjällborna. Det skulle vara korrekt också att kalla honom ”den enögde vargjägaren” vilket författaren till denna artikel gör i sin bok från 2014 om honom.

Vår historia

Christer Westerdahl, professor emeritus, ger en historisk tillbakablick på Skaraborg.

Vår historia

Christer Westerdahl, professor emeritus, ger en historisk tillbakablick på Skaraborg.

Det var en märklig man på flera sätt. Inte minst därför att han kom från en fattig småbrukarfamilj i Älgarås i södra Tiveden, men verkade som vargjägare i Vilhelmina i Lappland. Den gemensamma nämnaren för hans olika livsfaser är ett passionerat intresse för jakt. När han hörde om hur samerna utsattes för renmassaker av vargen lämnade han det han hade för händer 1934 och försökte etablerade sig som vad han först kallade ”vargsökare.” Enocksson var noga med ordvalet.

Läs mer: Sanningen bakom Hastings

Läs mer: Han fångade tjuven med magi

Dräpte 78 renar

Det var andra tider än nu. Själv berättar han att sex vargar på en enda natt hade dräpt 78 renar. Men 15/1 1937 sköt Enocksson sin första varg. Och det var inte vilken varg som helst. Det måste vara en av de största som är kända. Den vägde en bra bit över 70 kg och kom att uppstoppas på Naturhistoriska Riksmuseet i Stockholm. Sedan blev det kärvare, och omkring 1950 hade han noterat tillsammans elva vargar. Det var sålunda inte omfånget på vargjakten som var imponerande. Det var hans egen insats. Han spårade varg och även andra djur långt in i Norge över otroliga sträckor på vintern. Överhuvudtaget blev han känd för att vara otroligt arbetsam och noggrann i allt vad han företog sig.

Annons

Hur tog ortsborna detta? En enögd sörlänning som försöker åka skidor och dessutom vill jaga det svåraste villebråd som finns... Intressant är att attityden mot inkräktaren ändrades ganska snabbt.

Läs mer: Han fick sin kraft av trollhjulet

Läs mer: Ett kok stryk och tjärad sill

Varg-Enock

I Marsliden utlät sig Isak Larsson om Enocksson på följande sätt:”Ja, när jag fick höra talas om honom för några år se´n så sa jag ”Komma därnerifrån för att skjuta varg, en sån där tusseluss.” - - - Men det är en rejäl karl. När han fått pengarna i somras (bör ha varit 1938 efter att Enocksson skjutit en varghona med ungar) så skicka han genast extra bud till Erhard Jonsson i Stornäs och betalade sin matskuld, det var väl bortåt 400 kr. Hånet mot västgöten Enocksson har tystnat och vi i fjällbygden bland bönder och lappar är han en aktad och ärad man.”

Enocksson som här mest kallades Varg-Enock kom i åratal att hjälpa många i fjällbygden med olika arbeten. Inget jobb var främmande, det kunde vara stenläggning i trädgårdar, bygge av stora kåtor åt samebyn, att hugga ved åt lappväsendet. Han var känd och välkommen i alla stugor. Åt sig själv byggde två egna jaktkojor, varav en bör kunna räddas åt eftervärlden. Med karaktäristisk humor kallades de Storsvälta och Lillsvälta. Uppe vid Valdanjaure nära norska gränsen uppförde han en välbyggd liten stuga som delvis är gjord av telefonstolpar från Norge. På andra sidan gränsen hade han ju sina närmaste vänner i Harvasstua som ligger på ungefär en mils vandringsavstånd. Lite längre bort fanns Kroken med handelsbod och som också hade väg. Inom Sverige var det Klimpfjäll och Lövberg som var de närmaste byarna. Hans postadress var Ljusliden där det också fanns telefon.

Läs mer: Bjurums kyrka och dess hemligheter

Läs mer: Sparlösastenen - rapport från en invasion?

En duktig berättare

Ett annat drag gjorde honom än mera legendarisk, om man skall använda ett sådant ord. Enocksson var en utomordentlig berättare och man kunde föreställa sig att han skulle ha skarvat lite här och där och lagt till. Men mina meddelare blev arga när jag antydde sådant. Han ansågs som tillförlitligheten själv. De som skarvade var i stället de som återberättade hans historier, inte bara med avseende på jakt. Dessutom var han en god skribent, vilket syntes i ett par artiklar i Svensk Jakt om både vargjakt och järvjakt.

Många andra spännande aspekter på Enockssons intressen gav folket i Håvens by som går upp som en kil av Ore i Rättvik inom Orsa finnmark. Här bodde han under tiden före Vilhelmina och hit återvände han efter 1954. Han dog också här i december 1977 på Furudals ålderdomshem. Det som jag fäste mig särskilt vid var hur han högläste ur Iliaden och Odysséen för barnen i byn någonstans kring 1953-54. Han tyckte att barn var i särskilt behov att få bildning och känna de stora klassikerna. Han försökte alltid att vara välformulerad när han uttalade sig för dem.

På spaning - Johan Walfrid Enocksson var en noggrann jägare och spårande vargen över stora ytor.

Grodan i älggrytan

Enocksson kom aldrig att bilda familj, fast han var på god väg några gånger, och det lär ha slutat tragiskt, med partnerns död. Men han var omvittnat fin och respektfull med barn. Detta var ett genomgående drag i legenden. Detta drag fick särskild livskraft eftersom barnen blev dem jag intervjuade och de hade då hunnit upp i 80-årsåldern och mer. De fäste sig vid hans enkla, men lite avvikande vanor. Med maten var han inte särskilt noggrann. När det råkat komma en groda i en älggryta ute i skogen vägrade jaktkamraten att äta. Men Enocksson konstaterade bara att ”det magen inte tål, det kastar han upp.” Han var också kolossalt enveten och lyssnade sällan på goda råd, t.ex. när han skulle bygga hus i Håven. Å andra sidan konstaterade han själv inför vargjakten att han hade oändligt mycket att lära. Men han fick då lära sig själv av egen erfarenhet och det var väl det som var viktigt.

Läs mer: Brödet som blev till sten

Läs mer: Hertigen och horsbrottet

Sikte med fel öga

Johan Walfrid var född 8/6 1892 i Höghult, Älgarås, Skaraborgs län. Redan under de första tonåren var han en skicklig jägare. Liksom en del andra var han också tjuvjägare och höll en gång på att ertappas av en skogvaktare. Men han klarade sig. Det fick nog till resultat en smak för äventyret. Begärligt lyssnade han på de vuxna när de berättade om den sista vargen som sköts i bygden omkring 1867, eller andra jakthistorier. Han var 14 år när han år 1906 micklade med ett gevär och en patron exploderade utan att bössan var sluten. En flisa gick in i hans högra öga. Han och tvillingbrodern Hjalmar försökte ta sig så fort som möjligt till lasarettet i Mariestad. Deras far mycket ute på olika jobb och fanns kanske inte hemma. Men det tog för lång tid och de fick vänta i väntsalen på stationen till nästa dag. Då var det försent att rädda ögat och Walfrid (som kallades Friden i Västergötland) fick emaljöga och tvingades ställa om sitt naturliga sikte till vänsterögat. Trots detta förblev han en skicklig jägare men påpekar att han ibland hade svårt att ställa in siktet på stora avstånd, säkert en naturlig följd av att bara ha ett öga.

Läs mer: Ättestupan - ruffel och båg

Läs mer: Hästaflåtten - något i hästväg

Fångade val

Ungefär samtidigt dog modern, hemmet upplöstes och tvillingbröderna for runt på olika ströjobb, i jordbruk, i skogen, eller på sågverk runtom i Mellansverige, från Värmland till Söderhamn i Hälsingland. Ibland skildes de åt men de återförenades alltid. Men 1911 for Hjalmar till Sandefjord och tog hyra för att bli valfångare. Han kom att arbeta på ett valfångstfartyg stationerat vid Sydgeorgien som jagade vid Sydafrikas västra kust. Till slut tröttnade han, kom till Australien men trivdes inte där utan for vidare till Nya Zealand. Han hamnade i den lilla staden Marton och byggde där sin tillvaro. Hans brev till Sverige om sitt liv har varit en källa för mig. Själv kom han inte tillbaka till Sverige men både hans barn och barnbarn hälsade på Walfrid i Håvens by på 1970-talet.

Brodern Walfrid hade drömt om att kunna bli storviltjägare (isbjörn och valross) på Spetsbergen, men hans enögdhet satte pinnar i hjulet. Men han hade åtskilliga hårda jobb uppe i Nordnorge, fiskrens, malm- och gruvjobb, och senare i södra Norrland. På Ljungaverken blev det karbidtillverkning. Det var en farlig sysselsättning. När han höll på att mista livet vid ett kraftfullt åskväder lämnade han omgående arbetet. När första världskriget hade börjat på hösten 1914 gick han tillbaka till skogsarbetet och bosatte sig i Håven för första gången. När skogen hade sålts ut till bolagen hade bönderna i finnmarkerna undantagit jakträtten. Här fick han jaga, levde friluftsliv i jaktkojor (en är ännu bevarad med skyddstak av Sveaskog) och tog många harar som blev hans viktigaste föda medan fågeln såldes på handelsboden.

Läs mer: Sökandet efter guldet i Hornborga

Läs mer: Historien om Hornborga

Kanal för fisk

Den märkligaste arbetsprestationen av Enocksson var här en nära kilometerlång rejäl kanal mellan småtjärnarna som han grävde för att få upp fisken till sin ena koja. Så brände han tjära på egen hand och hyrde häst för att kunna sälja den. Vad han sedan sysslade med under 1920-talet vet jag inte säkert. Han jagade naturligtvis, bl.a. björn i Härjedalen. Men han var tydligen också agent för någon firma (möjligen skidtillverkare) och var i varje fall i Jokkmokk i något ärende. Orsaken till att han startade den nya tillvaron som vargsökare var enligt egen utsago (bandad intervju) att han träffade en same på tåget 1934 som berättade om vargens härjningar i Vilhelminafjällen.

För egen del har jag inget intresse för jakt som sådan. Jag hade inte hört talas om Enocksson förrän ett år efter att han avlidit 2/12 1977 i Furudal. 1978 påbörjade jag en byggnadsinventering ovan odlingsgränsen i Västerbottens län. Här mötte jag massor av folk vid intervjuer som nästan alla berättade något om Enocksson. De ansåg själva att han hos dem var mera känd än landshövdingen. Men de visste ganska lite om hans bakgrund. Själv har jag västgötsk bakgrund och jag ville fylla ut deras bild. År 1983 hade jag tagit reda på tillräckligt (som jag tyckte då) för att skriva en liten artikel i tidskriften Västerbotten om honom. Jag forskade även om samerna och gav ännu 2008 ut en stor bok om samma sydsamer som Enocksson verkat bland. Där fanns i stort sett samma text som 1983.

Men just samma år blev jag uppringd av en släkting till vargjägaren som tipsade om Håven och minnena av Enocksson (där kallad En). Eftersom jag nu pendlade mellan Västergötland och Trondheim tog jag på vinst och förlust en utflykt till just Håven. Jag kände ingen där och när jag steg ur bilen och undrade om någon kände till en gammal vargjägare som hette Enocksson så var svaret översvallande.- ”Jaså, menar du En? Klart vi känner till honom. Det gör alla här. Kom in och ta en fika.”

Han var minst lika känd och beundrad där som i Västerbotten. Det var verkligen en folkets egen historia. Den hölls levande i hemmen genom otaliga prov på Enockssons samiskinspirerade hantverksalster, askar, skedar etc. som man antingen fått som gåvor eller som saluförts i boden i Noppikoski. Det har blivit flera besök sedan dess. Jag intervjuade bybor och spelade in dem på band. Under ett besök fick jag ett verkligen givande tips av en äldre man från Edsbyn som själv forskat om Enocksson och som organiserade bussresor till Håven för att bese Enockssons jaktmarker. Han hade farit dit bara för att träffa mig. På Ore församlingsarkiv fanns nämligen Enockssons egenhändigt nedskrivna texter. Det visade sig att de även var prydligt renskrivna medan Enocksson ännu levde av en intresserad Furudalsbo. Samlingen omfattade ungefär 70 sidor som jag kopierade och själv skrev in som filer. En del var nästan identiskt med det som Enocksson haft i Svensk Jakt, men det fanns åtskilligt nytt. Under hösten 2014 bestämde jag mig därför för att skriva en liten bok om Enocksson, där ungefär en tredjedel skulle vara hans egna ord.

Enocksson väntar på radiomeddelandet om freden med den norska sabotagegruppen Coton 75 1945

Norsk legend

Det fanns ett kapitel i hans liv som jag ännu inte visste något om. Det gällde hans insatser för Norge under andra världskriget. Han hade själv varit mycket förtegen om dessa. I materialet från församlingsarkivet fanns en liten antydan i en bild. Enocksson står och provskjuter en colt-revolver och i de norska texten talas om vår ”gode venn” Enocksson. På våren 2015 höll jag flera föredrag om Enocksson, i Vilhelmina, Saxnäs och senare på sommaren i Klimpfjäll. Vid det sista var en av deltagarna Kåre Simskar från Trofors nära Mosjøen i Nordland. Han och hans fru hade kört bil i 4 ½ timma för att lyssna på mig.

Det visade sig att Enocksson även blivit en legend på norska sidan. Kåres far hade själv varit en av soldaterna i en sabotagegrupp kallad Grupp Coton som bott hos Enocksson medan de i slutet av kriget gjorde snabba skidlöparaktioner mot tyskarnas infrastruktur. Enocksson själv hade dessutom hjälpt flyktingar tidigare att ta sig nedåt landet. På detta sätt fick jag tag på bilder och uppgifter som var okända i Sverige.

Som norsk läsövning vill jag citera självaste Guttorm Hansen, socialdemokrat och f.d. stortingspresident som skrev en bok om fjällen 1979, där han har ett kapitel om just Enocksson och hans kontakt med ”Lingemennene”:

«Den ensomme vargjegeren i Børgefjellet representerte en mentalitet og en holdning som ikke lenger lever her inne. Han var en av dem som måtte slåss hver dag mot sult og fattigdom og hadde ingen nåde overfor skapninger som truet med å ta maten fra dem. Rovdyra jaget de nådeløst fordi det stod om livet for dem. I en tid der vi har råd til å ha andre holdninger og der vargjegeren snart er en myte har jeg villet risse disse minnerunene om en av dem.»

TUNHOVD 20170218., eller () är ett rovdjur vars utbredningsområde sträcker sig över stora delar av världen. Vargen är det största vilda hunddjuret och en fullvuxen varg väger vanligen 30 till 50 kilo.
Foto: Heiko