Efter att Annika Lidbergs morbror och hans fru hyrt sitt torp i 20 år valde de, år 2005, att hyra ut det i andra hand till systerdottern. Trots att de gillade att odla och få trädgården att blomstra kände de att de inte orkade med allt arbete som huset i Kavlås medförde.

— Både jag och min man Janne visste direkt när vi såg det att det var det vi ville ha. Dessutom var det smidigt att det bara låg nio kilometer från där vi är bosatta i Tidaholm, menar Annika.

En dag beslutade sig dock släktingarna för att de ville släppa torpet helt. Annika och Janne såg då sin chans och lyckades få ett tioårskontrakt av ägaren. Efter fyra år hade de i princip renoverat huset till oigenkännlighet.

— När vi fick det var det otroligt slitet, men eftersom Janne älskar att snickra och jag att pyssla gjorde vi genast något åt det. Vi fastnade mer och mer för torpet och till slut bad vi att få köpa det. Ägaren ville först inte avstycka sin mark, men så ångrade han sig till vår stora glädje, återger Annika.

Ett uppskattat fynd

Annika och Jannes ledord för renoveringen var ljust, fräscht och rymligt. Det första de gjorde var att bygga ett badrum inne i huset, sedan köpte de elverk och gasolkamin. Därefter börjar kampen mot golven.

Annons

— De var grön- och brunmålade hemskt nog. Det kändes murrigt och inte alls så som vi ville ha det. Vi slipade dem och ersatte med trägolv. Även väggarna var riktigt fula - i färgerna orange och grönt, så vi hade en hel del att göra redan från start, förklarar Janne.

När väggarna målats vita och det var dags att ge taket en omgång blev paret positivt överraskade - under takduken i alla rum fanns nämligen pärlspont.

— Det gjorde väldigt mycket. Förmodligen var det någon som bodde här på 40-talet som trodde det var mer modernt med takdukar, men vi tycker att pärlspont är otroligt vackert, berättar Annika.

Lever sparsamt

En mindre trevlig överraskning väntade dock Annika och Janne på vinden.

— Ett fönster hade stått öppet i evigheter och därför fanns det döda djur överallt - rätt otäckt faktiskt. Det var gasmask på som gällde, skildrar Janne.

Idag är platsen deras sovrum.

— Fast det finns mer att göra där även idag, men vi har kommit en lång bit på väg. Dessutom funderar vi på att få ordning på brunnen - det blir nog nästa projekt, tror Annika.

Varken el eller vatten finns i köket, men eftersom paret bor cirka en kvart bort brukar de ta med flera liter hemifrån.

— Vi lever ett helt annat liv här - betydligt mer sparsamt - och kan verkligen njuta av lugnet. Från maj-september fungerar allting finfint och då kan vi vara i denna fantastiska oas hur mycket vi vill. Sedan Janne gick i pension har vi varit här mer och mer. Det här är vår passion, betonar Annika.

Hur går tankarna nu när ni ser resultatet?

— Vi känner en enorm glädje. Att vi lyckats rusta upp ett hus som förmodligen är ifrån mitten av 1800-talet och gjort det trendigt igen känns häftigt. Det har aldrig varit jobbigt utan vi har inspirerat varandra hela tiden och haft väldigt kul. Det är snarare den här sommaren, när vi går och väntar på att få virke för att kunna fortsätta byggandet, som vi fastnat i en tristess - fast vi får väl se det som att vi får lite välförtjänt tid att vila, säger Annika med ett skratt.