Det är en dag på jobbet i Skövde. Närmare bestämt den 29 september 2016. Ninni står som vanligt och svarar på frågor från kunder. Plötsligt får hon inte fram ett ord. Hon kan inte säga namnet på en ort. Hon kan faktiskt inte säga någonting, utan får peka på en kollega, som får ta över. Samtidigt känner hon sig yr och det känns som att rummet lutar.

— Jag trodde att det var kört.

Det var så Ninnis utmattningssyndrom slog till. Men att det var just utmattningssyndrom som hon hade drabbats av, det insåg och accepterade hon inte förrän kanske först ett halvår senare.

När hon gick till vårdcentralen direkt efter händelsen trodde läkaren att hon hade drabbats av en tia-attack, en sorts mindre stroke. Ninni var också helt övertygad om att det var något som fysiskt hade hänt i hjärnan. Men det var det inte. Det var utmattningssyndrom.

Hon blev sjukskriven. De tre första månaderna sov hon 22 timmar om dygnet. Hennes syster fick hjälpa henne att åka och handla. Ninni kunde inte köra bil längre.

Hon drabbades av tinnitus, håravfall, eksem och yrselattackerna fortsatte, liksom den överväldigande tröttheten.

— Det är precis som att hela kroppen stänger av.

På olika platser i Ninnis hem sitter post it-lappar. De är hennes egna positiva budskap eller påminnelser om att sänka kraven.

Hon använder också post it-lappar för att komma ihåg saker, eftersom minnet har påverkats av sjukdomen.

— Det är tydligen inte säkert att det kommer tillbaka.

För att må bättre tar Ninni bland annat hjälp av kognitiv beteendeterapi, taktil massage, promenader, antidepressiv medicin, samt olika vitaminer och mineraler. I väskan finns alltid öronproppar, ifall hon behöver vistas i en högljudd miljö.

Hon försöker tänka positiva tankar och upprepa dem som en sorts mantran.

— Det kan låta lite flummigt, men jag tycker att det hjälper.

Annons

På senare tid har Ninni, som betecknar sig en riktig ’bokoman’, börjat kunna läsa böcker igen. TV är svårt att orka titta på. Är det något inspelat är det lättare, för då kan hon pausa när hon behöver.

En annan helt vardaglig sak som har blivit en utmaning med utmattningssyndrom är att åka och handla mat.

— Det tog ett halvår innan jag kunde gå in i en Ica-affär.

Sedan ett par månader tillbaka jobbar hon 25 procent igen. Tre timmar tre dagar i veckan. Hon tycker egentligen om sitt jobb, men det tar på krafterna. När hon kommer hem från jobbet äter hon och sedan lägger hon sig ett par timmar. Lite senare går hon och lägger sig för natten klockan nio på kvällen. Efter tolv timmar ringer väckarklockan. Ninni skakar på huvudet när hon berättar det.

— Förr brukade jag gå upp klockan fem ibland.

När Ninni tänker tillbaka idag och försöker förstå orsakerna till att hon drabbades av utmattningssyndrom tror hon att mycket hade att göra med förändringar på jobbet. Hennes arbetsplats började drivas av en ny entreprenör. Med en ny arbetsgivare försvann plötsligt förmåner som personalen tidigare haft. En kollega som Ninni hade jobbat med i 12 år sades också upp, utan att någon egentligen fick reda på varför.

Även privat har det varit mycket press under lång tid. Idag är Ninnis döttrar vuxna, men när de växte upp var hon ensamstående med dem.

— Det är väl nu man börjar gå tillbaka i livet. Det har varit kämpa, kämpa, kämpa. Sedan tar det några år. Och så landar man.

Hon vet att hon hade känt sig trött i flera år innan hon kollapsade på jobbet. Hon kan se i gamla inlägg på Facebook att hon har skrivit att hon har sovit lika länge som en tonåring. Men hon hade inte kunnat föreställa sig att hon skulle drabbas av utmattningssyndrom.

Hennes arbete innebär att hon möter kanske ett par hundra olika människor om dagen. En del är arga och stressade. Man ska hålla mycket information i huvudet. Men tidigare har Ninni inte upplevt den intensiva miljön som jobbig.

— Inte det minsta. Ju längre kö på jobbet, desto mer har jag trivts.

I Ninnis omgivning finns personer som knappt tror att diagnosen utmattningssyndrom existerar och andra som är övertygade om att de själva absolut inte skulle kunna drabbas.

— Det här är inget man önskar sin värsta ovän. Jag tror inte att man fattar innan man står där själv. Ta tag i det innan det går för långt! uppmanar Ninni.

— Det tar sådan tid att ta sig tillbaka.