Säger jag upprört till min man efter att jag tömt vår läckande brevlåda på genomfuktig post. Det var det ju nyss? Hur många städdagar har vi egentligen om året? fortsätter jag och känner irritationen stiga samtidigt som jag förbannar vår okunskap om vad en samfällighetsförening var den där dagen för 7 år sedan då vi köpte vårt radhus.

För visst stod det klart och tydligt i den glossiga mäklarbroschyren att det var en samfällighet, men tog vi reda på vad det var? Nej. Varför skulle vi göra det, det lät ju så trevligt! Vi tänkte väl att det var något i stil med grannsamverkan och lite enklare samarbeten oss boende emellan i semestertider. Att man tar in posten och har koll på varandras hus och så.

Inte att det innebar våldsam snöröjning, rensning av hängrännor och körning av enorm åkgräsklippare. Att halka runt på garagetak och skura bort svartmögel, högtryckstvätta gigantiska sopkärl, skotta bort mängder med kattbajs ur sandlådan, renovera lekparkens utemöbler och asfaltera parkeringen. Måla garage, snickra ihop stora klätterställningar och figurklippa häckar. Herregud. Ska VI göra detta? Jag och min man?? Vi som har en borrmaskin men inte vet hur den fungerar. Vi som lagar allt från trasiga studsmattor till staket med ståltråd och gaffatejp. Vi kommer att förstöra ALLT i hela området!

Men gjort är gjort, radhuset är köpt och det är bara att bita i det sura äpplet. Och slå bort tvångstanken att gömma sig inomhus en hel dag. Det är bara att gå ut och ansluta till gruppen av morgonpigga grannar i oömma kläder och trädgårdshandskar. Greppa en sopkvast och försöka orsaka så lite skada som möjligt. Bit ihop nu Isaksson, tänker jag och sopar på.

Annons

Samtidigt skäms jag lite över min ärliga motvilja att hjälpa till. Både jag och min man är ju äkta kollektivister. Åtminstone teoretiskt. Och jag som alltid hugger i annars. För att inte tala om mitt ovuxna sätt att inte ens klara ett ynka år som intvingad suppleant i styrelsen.

Jag var nära att självdö under de ändlösa mötena med punkter som Byte av lyktstolpar, Problem med garageportar, och Fiberdragning 2017".

För att inte tala om "Vad gör vi med ytan vid gräsplätten bakom lekplatsen. KAN VI INTE BARA SÄLJA SKITEN?? skrek jag inombords och hoppades att någon annan skulle våga säga det högt. Ge bort den! Sälj eländet till kommunen eller han Hegestrand eller vem som helst! Jag orkar inte mer, jag betalar vad som helst för att slippa detta!

Men egentligen handlar det nog om att vi skäms över att vi är så ohändiga till skillnad från alla andra som kan tapetsera om köket och snickra ihop en altan på en förmiddag. Jag och min man är för evigt förvisade till den där sopkvasten. Den enklaste uppgiften av alla. Vi är längst ner i städhierarkin. Klåparna i hus 13.

Vi tittar på hus ibland på Hemnet, på landet utan grannar och hurtiga städdagar. Ställen där man kan få leva ut sin fullständiga inkompetens ifred.

Men så slår det oss, att den kärlek grannarna visar oss är mer värd än ett lantligt hus i avskildhet. De låter oss faktiskt vara med trots vår oduglighet. Och ibland är kanske känslan av att vara behövd viktigare än att den är sann.....!