Att klä sig snyggt på vintern i Sverige kräver talang. Underhudsfett. Och bra blodcirkulation. Jag har inget av något. Är periodvis alldeles för mager och har inte enda plagg som passar ihop med något annat trots en garderob som spränger alla gränser för vad som anses är normalt.

Men vem är egentligen normal? Är normal detsamma som att vara som alla andra?

Och det räcker ju inte att bara se normal ut. Utan att också göra det som förväntas av en myndig, normalbegåvad person med förståndet i behåll.

Att rätta in sig i radhusledet. Att passa in.

Att inte ha en carport så full av bråte att man måste ha bilen på besöksparkeringen.

Att ha en stabil, fastgjuten brevlåda med lås där man vet var man har nyckeln, och inte en brevlåda som hänger snett på staketet i en tvättlina.

Att klippa gräset innan det når barnen till midjan.

Att ta in studsmattan när sommaren är slut.

Inget av detta förmår vi.

Så vår studsmatta står kvar där vi ställde den för tio år sedan.

I höstrusk.

I styv kuling.

Annons

I tät dimma och i full vinterstorm med ett så tjockt och tungt snötäcke att själva mattan likt ett kojuver nästan nuddar marken.

Det blåa kantskyddet av presenning är spritt för vinden och bortblåst för länge sedan. Metallfjädrarna som håller mattan på plats i den runda stålramen är rostiga och blottade. Nätet lite håligt, dragkedjan uttjänt. Med rimfrost runt det förzinkade stålskelettet står den bara där utan att säga ett ord. Grå och spöklik. Som reaktor 4 i Tjernobyl. Som ett monument över barndomen. Ensam och utbränd för säsongen på en stelfrusen gräsmatta.

Jag försöker skoja lite med grannarna om fenomenet att låta den stå kvar, men det fäster inte riktigt. De ler överseende, som om jag pratade ett annat språk och jag känner mig så ovuxen och barnslig.

Men det är samma grannar som ägnar en heldag åt att försöka få ihop studsmattehelvetet som de flesta fått använda slägga till för att få isär.

Då njuter jag i hemlighet. Och jag döljer det illa.

För nu, i en majmånad med iskalla vindar och snöblandat regn, har vi kunnat ta ut segern av vår oförmåga att följa radhusnormen - när barnen med stor och oförställd glädje hoppat på den trogna, vindpinade studsmattan, iförda vinteroveraller och allvädersstövlar.

Så hörrni…. Skit i att ta in den. En studsmatta överlever tio år utomhus. Minst.