Den 19 juni meddelade regeringen att man satsar totalt 9,4 miljarder för att stärka svensk hälso- och sjukvård. Av dem ska 1,6 miljarder fördelas till regionerna i landet om man kortar väntetiderna till besök inom specialistvården eller till operation. Socialminister Lena Hallengren lyfter att en av de viktigaste frågorna för regeringen under mandatperioden är att minska vårdköerna. Man delar även ut 3,2 miljarder till medarbetarna inom vården, som man ser som vårdens viktigaste resurs. Den röda tråden är korta köerna och satsa på personalen. Så med andra ord, vi vill att ni gör detta och här kommer pengarna. Tydligare än så kan det nog inte bli på politikerspråk från statlig nivå. Så nu blir ju frågan hur denna satsning hanteras av politiken på regionnivå.

Det vi vet är att vi har köer till specialistvård för att vi har brist på personal. Kanske inte gentemot budget, men gentemot behovet. (Budget är bara den politiska styrningen av skattemedel och har inget med vad saker och ting kostar att göra. Det vi vet är att om vi har fulla operationssalar blir det en kösituation om patienterna är fler än tillgången på operationsutrymme (läs bemannade operationssalar). Så för att minska köerna till operation måste man bemanna flera salar eller utnyttja dem man har längre del av dygnet. Båda scenarion kräver mer personal då vi inte arbetar mer än åtta timmar per dag i Sverige (100 år gammalt riksdagsbeslut).

Annons

Till detta kan vi lägga det faktum att Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) och Vårdförbundet den 16 maj i år slöt ett nytt centralt avtal(HÖK 19), där målet är en prioritering av särskilt yrkesskickliga för att öka möjligheten till lönekarriär inom yrket över tid. Prioritering avgörs utifrån behov och förutsättningar hos respektive arbetsgivare. Att behovet finns ser vi glasklart via växande köer, stängda vårdplatser, stängda operationssalar, fortsatt stora utgifter för bemanningspersonal, fortsatt köpt vård. Att förutsättningarna nu finns ser vi lika glasklart via ovan nämnda satsning och styrning från regeringen.

Så frågan blir om regionens politiker har viljan och förmågan att vara lika lojala mot fattade beslut från sina översta led som sjukhusförvaltningarnas styrelser och ledningar tvingas vara gentemot regionen? När nu inte de styrande politikerna i regionen har viljan att lyfta sig från en snudd på bottenplacering gällande satsad krona för hälso- och sjukvård/invånare i regionen, gällande de egna skattekronorna, så kanske de åtminstone kan se till att lägga de pengar de får från staten där de ger momentan effekt och säkra kompetensförsörjningen genom att leverera enligt det avtal man ingått, HÖK 19.

Lene Lorentzen, Vårdförbundet