När Skaraborgstjejen Matilda Nordling var 13 år skadades hon allvarligt på idrotten i skolan. När Matilda satt på en tjockmadrass välte två klasskamrater en annan madrass över henne samtidigt som de kastade sig på den.

Fakta: Matilda Nordling

Ålder: 24 år

Bor: Med hunden Scott och katten Pricken i Lidköping

Yrke: Jobbar deltid..

Fakta: Matilda Nordling

Ålder: 24 år

Bor: Med hunden Scott och katten Pricken i Lidköping

Yrke: Jobbar deltid på Elgiganten

Drömmer om: Att kunna bli mamma och utbilda sig till jurist

— Jag fick nästan 180 kilos tyngd på min nacke. Jag blev helt väck och höger sida fungerade inte, förklarar Matilda, som kördes i ilfart med ambulans till sjukhuset i Lidköping.

Där röntgades hon, men trots att hon varken kände igen sin pappa, mindes sitt eget namn eller kunde röra sitt högra ben kunde läkarna inte hitta någon skada. Hon blev hemskickad.

Efter några dagar blev hon sämre och sökte vård på Skaraborgs sjukhus i Skövde. Läkarna lyckades emellertid inte hitta något fel och efter en vecka skrevs hon ut.

Hon återhämtade sig sakta och försökte leva ett normalt liv, men hade ofta migränanfall.

Föll ihop i skolan

En dag, två år senare, föll Matilda ihop på golvet i klassrummet under en mattelektion. Hon lades in på Skaraborgs sjukhus Skövde, men trots att hon då var helt förlamad i höger sida, kunde läkarna inte hitta något fysiskt fel på henne och det misstänktes i stället att problemen var psykiskt framkallade. Efter ett drygt halvår skrevs hon ut från sjukhuset.

Men hon gav inte upp.

— Jag visste ju att jag inte var psykiskt sjuk och de fyra psykologer och den psykiatriker jag fått träffa sa samma sak.

Dröjde fyra år

Till slut fick Matilda tips om en undersökning med funktionell magnetkamera i Finland, där bilderna tas i rörelse. Med hjälp av Nackskadeförbundet fick hon komma dit.

Då upptäcktes att första och andra kotan i Matildas nacke blivit förskjutna åt höger. Nerverna hade gått av. Skadan innebar att en vanlig tandläkarundersökning kunde ha dödat henne.

Nu fick hon remiss till Östra sjukhuset i Göteborg. Där träffade hon läkaren Olle Bunketorp, expert på trafikskador. Han såg till att en ordentlig utredning gjordes och under tiden fick hon kortisonbehandlingar som gjorde att hon kunde leva ett normalt liv utan ständiga smärtor. I december 2011 stelopererades nacken.

— Men jag hade fortfarande ont, säger Matilda, som dagligen vaknar upp med värk.

Nekas hjälp

När smärtorna blir allt för svåra kräks hon.

— Det känns som om en kniv sticks in i nacken.

Matilda äter smärtdämpande mediciner, men ibland kräks hon upp dem och tvingades åka in akut till sjukhuset för att få hjälp.

— Jag har nog tvingats åka ambulans 40-50 gånger sedan olyckan.

Men det är inte alltid hon får hjälp.

Annons

— Jag har blivit nekad vård flera gånger. Trots att jag har så ont att jag kräks och är okontaktbar har jag skickats hem.

Då har alltid Matilda tvingats åka in igen och då fått hjälp av en annan läkare.

— Träffar jag en överläkare eller annan specialist så förstår denne problematiken, andra läkare blir rädda när de ser min journal och säger bara "Ojoj, så många mediciner du får, du borde bli hjälpt av dem" och gör ingenting.

Alltid ont

Matilda vill leva ett så normalt liv som möjligt. Hon har ett deltidsjobb, umgås med vänner och pojkvännen, tränar på gym och rider när hon orkar. Men smärtan finns alltid med henne. Flera gånger i veckan mår hon så dåligt att hon kräks och två gånger i månaden tvingas 24-åringen söka akut vård på sjukhus.

— Jag tror och hoppas att det kommer att lösa sig. Jag vill slippa anpassa mig efter värken. Tänk att kunna åka på semester utan att oroa sig för om jag får ta med medicinerna, att kunna hänga med kompisar på utflykt eller flytta vart jag vill. Nu är jag beroende av att mina föräldrar kan följa med mig till sjukhuset när jag blir dålig.

Har inte gett upp

Hoppet står nu till en behandling där nervtrådarna i nacken bränns av med hjälp av radiovågor. Tanken är att de nerver som växt ihop fel och som troligen orsakar smärtan, ska kunna hamna rätt igen. Behandlingarna utförs på en klinik i Stockholm.

— Jag tycker att det har hjälpt mycket, men just nu är det värre än det brukar. Det tar en månad för det att läka, säger Matilda, som är nyopererad när tidningen är på besök.

Ändå ser hon glad och pigg ut.

— Ja, jag visar sällan hur jag egentligen mår. Är det riktigt illa, stannar jag hemma.

Hon försöker vara glad och hämtar energi i vardagen.

— Det gäller att passa på när man orkar. Jag gillar att vara social och brukar inte tänka på hur jädrigt jag har det.

Allt sedan olyckan har Matilda flera gånger behandlats märkligt av sjukvården. Vid ett tillfälle fick hon en överdos av smärtstillande medel och höll på att dö, en annan gång blev hon ordinerad ett läkemedel som inte får användas på barn. Det ledde till att hon blev apatisk, fick blå fötter och läppar och kall. Det ledde till en ny ambulansfärd. Många gånger på sjukhuset, innan hennes kotförskjutning upptäcktes, lämnades hon liggande på golvet i timmar efter att hon ramlat omkull. Det var ju bara psykiskt, trodde läkarna.

— Om en läkare inte kan hjälpa en patient måste han eller hon lämna över ansvaret till någon annan. I dag tar det stopp hela tiden, kanske av prestigeskäl. Det måste fungera med överlämningen. Det gör det inte i dag. Du får kämpa själv, säger Matilda som är tacksam över att hennes föräldrar orkat kämpa för hennes skull.

Hon undrar också varför medlemsländerna inom EU inte kan samordna sjukvården om så behövs.

— Varför hjälper inte EU-länderna varandra? I Finland finns till exempel många nackspecialister, varför kan inte patienter remitteras till andra länder, vi samarbetar ju på andra områden?

När Matilda Nordling blir bättre vill hon läsa till jurist. Det är drömmen. Och att bli mamma.

— Jag hoppas kunna bilda familj i framtiden, men som jag mår nu går inte det. Det känns jobbigt.