Olof Palme ”säljer fortfarande” som vi säger i media. Förra året hävdade magasinet Filter att de hade identifierat mördaren och Leif GW Persson brukar som svenska folkets ”favoritsanningssägare” påstå att han är på väg att lösa mordet. Ett påstående som ofta sammanfaller med att han just då har skrivit en ny deckare som behöver marknadsföring.

När jag själv tänker på vad som hände den där natten på Sveavägen i Stockholm för trettiotre år sedan, kan jag inte låta bli att dra paralleller till kung Gustav III som sköts på en maskeradbal i samma stad ungefär två hundra år tidigare. En parallell som handlar om mytbildning och nostalgi.

Om Gustav III skaldade smålänningen och biskopen Esaias Tegnér:

Där låg ett skimmer över Gustafs dagar,

fantastiskt, utländskt, flärdfullt om du vill,

men det var sol däri, och, hur du klagar,

var stodo vi, om de ej varit till?

Många av det tidiga 1800-talets intellektuella elit skrev nostalgiskt om Gustav III och inom det kommenterande Sverige kan det hända att Olof Palme ofta romantiseras. Men kanske speciellt hans tid. Ett sådant exempel är författaren Ulrika Kärnborg som i tisdags på Expressens kultursida ondgjorde sig över den förhatliga ”nyliberalismen”. Enligt Kärnborg kunde ”vi över en natt kunde gå från att nästan genomföra löntagarfonder i ett nästan socialistiskt samhällsbygge, till att bli Europas duktigaste nyliberaler”. Att undra om vi verkligen är nyliberaler då vi fortfarande har ett av Europas högsta skattetryck och om det inte skulle passa att nämna att svenska folket i två val på raken sade nej till att staten skulle ta över privata företag passar sig dock inte i den nostalgiska Bullerbymålning som Kärnborg försöker måla. Lika lite som det passar sig att nämna den verkliga socialism som på Palmes tid fanns bakom Järnridån eller den nuvarande versionen i dagens Venezuela.

Annons

Mytbildningen kring Palme handlar om nostalgi och en rättmätig skam över det faktum att vi som haft fred sedan tidigt 1800-tal ändå fick se en demokratiskt vald statsminister nedskjuten på öppen gata. I fredstid och man lyckades inte gripa och lagföra mördaren. Men att romantisera bilden av Olof Palme gör hans gärning inte rättvisa. Förhoppningsvis vill inte ens den rödaste socialdemokrat ha tillbaka ett samhälle där ”partiet” hade en egen underrättelsetjänst (IB) som bland annat spionerade på sjukhus och där justitieministern kunde utmålas som en säkerhetsrisk då han besökte prostituerade. Till detta ska också läggas att statsministern – alltså Palme – kunde blåljuga i nationell media om just justitieminister Lennart Geijer. En skandal som om den hade inträffat idag hade fått resultera i hela regeringens avgång.

Att kalla dåtidens Sverige för en enpartistat har jag tidigare sagt är en grov generalisering. Men det finns korn av sanning som handlar om maktfullkomlighet. Palme var ett barn av detta och vi mår betydligt bättre som demokratisk nation tack vare maktskiften. En regering ska veta hur det är att lämna över till oppositionen och oppositionen ska känna till insidan av Rosenbad. Men saknaden av Palme handlar till stor del inte om politiken utan om nostalgi. En modern version av Tegnérs ”skimmer”.

Sverige på 1980-talet var ett litet och sömnigt land i Europas utkant. Befolkningen var homogen, alla ringde med Televerket, Konsum stod för maten och alla tittade på de två TV-kanaler som fanns. Om det förekom utlänningar i offentligheten var det ofta i form av flyktingar från juntans Grekland eller Pinochets Chile som man kunde se på nyheterna. Förutom drottning Silvia, Cindy Peters samt Harry Schein och Jörn Donner. Det sägs att tiden läker alla sår, men just Palmes tid är också ett effektivt markandsföringsinstrument för att nå 60, 50 och 40-talister. Grupper som numera är penningstarka och som ett resultat av stigande ålder nostalgiska. Om det senare vittnar kommersiella framgångar som TV-serien Vår tid är nu och Filip & Fredriks film Tårtgeneralen. På det sättet är Palmenostalgin lik hur John F. Kennedy behandlas i USA. Alla vill drömma sig tillbaka till den tid när man själv var ung och landet leddes av en dynamisk ledare som dessutom kunde umgås med filmstjärnor. Men det är inte en korrekt historieskrivning och den gör varken Kennedy eller Palme rättvisa.

Så när kommer Palmegruppen läggas ned? Kanske när den generation som arbetade med Palme inte längre är med oss. Men det borde göras tidigare. För vi kommer inte få veta bortom allt rimligt tvivel vad som verkligen hände den 28 februari 1986. Det är dags att låta Sven Olof Joachim Palme vila i frid.