Under de senaste åren har det rasat en debatt om ordningen på landets bibliotek. Det har rapporterats om bråk, skadegörelse, slagsmål och till med knarkförsäljning mellan bokhyllorna.

Ingen kan förneka att problemen är reella, förra året blev bland annat en bibliotekarie på Öxnehaga i Huskvarna misshandlad. Liknande händelser har rapporterats över hela landet. Oftast är det ”ungdomsgäng” som beskylls för att störa ordningen.

En rad bibliotek har ändrat sina öppettider, skaffat vakter och några har till och med stängt.

I Stockholm vill nu Liberalerna sätta hårt mot hårt och porta vissa individer från biblioteken genom tillträdesförbud. Överlag har det just varit hårdare tag som efterlysts – buset måste stoppas.

Senast i veckan skrev Therese Eriksson i Svenska Dagbladet att biblioteken som en slags tysta oaser måste bevaras – och ifrågasätter de partier som motsätter sig Liberalernas krav med argumentet är biblioteken är offentliga platser.

Det märkliga med denna biblioteksdebatt är att allt fokus riktas mot symptomen – medan få frågar sig var problemet i grunden härstammar.

Annons

De senaste decennierna har vi sett en utveckling där offentligheten i allt högre grad kommit att kommersialiserats. Restauranger och caféer har expanderat ut i gatumiljön, busskurer har blivit reklampelare och gamla busscentraler och kvarter har rustats upp till skinande vita köpcentrum. I Stockholm är tunnelbanan ett utmärkt exempel, där var och varannan station numera är ett litet varuhus.

Det är dock en utveckling som också medfört en hårdare social kontroll eftersom denna utveckling också har följts av framväxten av en ny ordningsmakt – säkerhetsbolagen.

Människor som på olika sätt avviker från det ”normala” har ingen plats i denna nya offentlighet och avvisas.

Denna sociala kontroll har också blivit en del av arkitekturen, där oönskade människor stöts bort. Idag installerar man till exempel parkbänkar som är omöjliga att sova på. Form som stöter bort de oönskade.

Men kanske viktigast av allt – det är en offentlighet där det kostar att vara. Jag älskar själv att sitta på caféer och arbeta, men är medveten om att ”hyran” är att med jämna mellanrum beställa en cappuccino. Köper du inget är du inte välkommen.

Det är naturligtvis inget konstigt med det, problemet är bara att de som inte har råd eller anses ”passa in” i allt högre grad stöts bort.

Mot denna bakgrund är det inte konstigt att biblioteket har blivit en slags sista utpost. Ett offentligt rum där du kan värma dig en stund, inte behöver konsumera eller riskera att granskas med en misstänkt blick av en säkerhetsvakt. Du kan bara vara.

Den här krönikan är inte ett försvar av bråk, vandalism och våld på bibliotek. Men man är blind för samhället om man inte inser att dessa problem ofta bottnar i fattigdom, segregation, sociala problem och usla framtidsutsikter för många ungdomar.

Visst kan vi ställa en vaktstyrka utanför biblioteksportarna och kasta ut alla som inte passar in. Då kan vi som får tillträde lugnt och tryggt luta oss tillbaka i läsfåtöljen och försvinna in i böckernas värld. Den obehagliga verkligheten utanför, den får någon annan rå på.