Äntligen rör sig visarna på läroverkets gamla urverk. Det vill säga klockan på det som idag utgör Skara stadshus. Mycket positivt och ett tecken på omsorg om de viktiga detaljerna. Det sägs ju att djävulen har sin hemvist i just detaljerna. Som kommuninvånare noterar jag tacksamt åtgärden (det var på tiden!) och hoppas att kommunen därmed ska fungera som ett urverk. Tilläggas kan att tornklockan på gamla rådhuset också tickar och går.

För att fortsätta tankarna kring tid och hur saker och ting förändras i vår stad så har nu tre stora byggnader tagit form. Först och främst Teglagården, som med sina 107 bostäder inom kategorin Särskilt boende, fyller en viktig funktion. Den stora huskroppen ligger i sluttningen ner mot Viktoriasjön och ger med sitt gråa tegel ett stramt intryck. Motsatsen kan skådas mellan Järnvägsstationen och Vallgatan. Där nära nog skriker två stora, ockragula hyreshus ut sin närvaro. Inte utan att de gamla husen längs Vallgatan och det rosa stationshuset upplevs krympa i skuggan. Men så klart är tillskottet av 49 lägenheter i centrala staden välkomna. Fast, vad stora och dominerande huskropparna är.

Det är inte lätt att vara ingrodd Skarabo, dock född och boende i Varnhem. Visst vill jag att min stad ska följa med i tiden. Motsatsen innebär förtvining. Men glöm inte att Skaras själ och karaktär av småstad också utgör en framgångsfaktor. En stad utan rödljus och bilköer. En stad där vi hinner se varandra och får lyssna på vårens första lärka. En stad som inte försöker vara något annat än just Skara. Och med epitetet tusenårstad bevisas att staden överlevt såväl pesten, danskarnas härjningar som 1960-talets rivningsvåg.

Elisabet Stålarm