Det kom in ett tips till redaktionen om att ”världens bästa mamma och mormor” hade blivit den första i Skövde att ha klarat av Vasaloppstrippeln. Det vill säga att hon lyckats avverka de nio milen mellan Mora och Sälen på skidor, på cykel och till fots – alltihopa under samma år.

”Världens bästa mormor” själv skrattar när hon hör sin nya titel.

– Familjen är väldigt stolt. Jag har tre barn och tre barnbarn och är både mormor och farmor. Jag är också skitnöjd över att ha gjort det här, men de är nog mer taggade över det än vad jag är, skrattar Arja.

Hur kom du på idén om att genomföra det här?

– Jag och min man har kört den vanliga svenska klassikern och slutför nu den för femte gången i rad. Jag ville hitta på något nytt och ännu mer utmanade. Klassikern är utmanade också, men jag vet att jag klarar av den. Jag ville ha en utmaning där jag inte var säker på om jag skulle klara det eller inte.

Först ut i den utmaningen var själva Vasaloppet i mars och då är det ju skidor som gäller mellan Mora och Sälen.

– Det är en lång sträcka och det kräver sitt, men där vet jag att jag klarar det.

Den tolfte augusti klarade hon sedan av Cykelvasan och veckan efter det – den 17 augusti – var det dags för den det stora testet i den här trippeln av utmaningar. I Ultravasan så får både skidor och cykel stanna kvar hemma och det är bara ens egna fötter som ska hjälpa en att ta sig de nio milen mellan Mora och Sälen.

Förberedelserna var långt ifrån perfekta för Arja.

– Jag bestämde mig först två veckor innan att jag skulle köra för jag hade varit skadad. Jag sprang Stockholm Maraton i början av juni men efter det sprang jag bara 16 kilometer som längst. Så det var inte någon bra uppladdning. Men jag vet att jag klarar ganska långa sträckor, jag har uthållighet och pannben. Sedan har man 15 timmar på sig att ta sig i mål och repet kände jag var den största utmaningen.

Men hon behövde inte oroa sig för det där repet, visade det sig. Arja klarade av de 90 kilometerna på runt 13 timmar.

– Fram till Hökberg, då det är 19 kilometer kvar, så orkade jag springa i alla platta partier. Men efter det gick jag i princip resten av loppet. Jag kunde gå i bra takt men att springa var för smärtsamt. Det gjorde så jäkla ont i benen. Men då hade jag gott om tid på mig så jag visste att jag skulle gå i mål.

13 timmar och nio mil är länge och långt – hur var det mentalt?

– Min dipp var där i Hökberg, men det var aldrig nära att jag bröt. Det fanns inte på kartan. Det var döden eller repet som kunde hindra mig från att ta mig i mål. Inget annat.

Och skulle det där starka psyket ändå ha vacklat lite, ja, då hade hennes man fått tydliga instruktioner.

– Jag hade jättebra stöd från min man som var med vid varje kontroll. Och han hade fått sina riktlinjer om att låsa dörren och inte släppa in mig i bilen om jag skulle vackla. Jag skulle vara ute i minst 15 timmar innan han fick släppa in mig. Men han behövde aldrig låsa dörrarna utan det gick ändå, skrattar Arja.

Det gjorde ju det. Hon klarade av Vasaloppstrippeln på första försöket. Det är ju inte så illa för en 51-årig mormor och farmor som inte hade sprungit en mil för bara fem år sedan.

– Jag har rätt så tjockt pannben, konstaterar Arja.

Blir det någon mer sådan här utmaning för dig framöver?

– Ja, jag köra samma visa nästa år. Men då ska jag springa hela sträckan och vara bättre förberedd. Jag fick ännu mer blodad tand av det här. Man får en riktig kick när man har gjort något som man inte var riktigt säker på att man skulle klara. Så jag är supertaggad.