Foto: Anna Rathsman

Underhållning i juletider

Julen är på många sätt tätt förknippad med olika former av underhållning. Det är den kanske mest signifikanta högtiden i den västerländska kulturen, så det är kanske inte särskilt märkligt att inom densamma finns en uppsjö av film, musik och TV som alla har jultema.
Julen är på många sätt tätt förknippad med olika former av underhållning. Det är den kanske mest signifikanta högtiden i den västerländska kulturen, så det är kanske inte särskilt märkligt att inom densamma finns en uppsjö av film, musik och TV som alla har jultema.

Ett av de mest uppenbara exemplen i Sverige är såklart Kalle Anka och hans vänner önskar god jul eller i folkmun kort och gott ”Kalle Anka” (underförstått på julafton). Varför vi tittar på samma timmes rad av drygt 50 år gamla Disney-klipp varje år? Inget vet, det ska bara vara så. Man tittar på Kalle. Det är inte förhandlingsbart. Ingen vill titta på Kalle, inte egentligen. Det handlar om någon slags pliktkänsla som varje år får oss att bänka oss framför TV:n och titta på halvtrippiga tecknade filmer från 1950-talets slut.

För övrigt får människor som tycker att det är hemskt att Disney klippte bort rasistiska nidbilder ur Kalle Anka (ja, det var Disney som gjorde det även om folk ganska ofta brukar beskylla både den svenska staten och något de kallar ”PK-maffian”) inga julklappar. Sorry, man kan antingen tycka att rasistiska nidbilder är schysst eller få julklappar, inte både och.

Men jag har även mer personliga underhållningsrelaterade jultraditioner. När jag var liten och jag och brorsan skulle klä granen så sattes det tillfället till ära på en gammal LP-skiva som heter Juldans som innehöll en samling gamla inspelningar av diverse jullåtar. När vi blev lite äldre kom på att skivan var ganska rolig, enbart på grund av hur dålig den var. Det har därefter blivit en nästan rituell årlig tradition av drypande ironi: Vi lyssnar på en gammal julskiva och skrattar dess potentiellt döda upphovsmakare i ansiktet. Jag vet inte hur friskt det är egentligen, men jag tänker definitivt skylla på att jag är en produkt av min miljö i det här fallet.

En sista jultradition som jag har inlett på senare år är att se filmen Die Hard varje år den 23 december. Det är utan tvekan världens bästa julfilm. Okej, av vissa kanske den inte skulle anses vara en riktig julfilm, men den utspelar sig åtminstone på jul, vilket jag tycker är skäl nog för att ge filmen den benämningen.

För er som mot förmodan inte känner till filmen är dess synops i stora drag såhär: ”New York-snut skjuter tyska terrorister i en skyskrapa i Los Angeles, är allmänt cool och använder diverse svordomar på innovativa sätt”. Om det inte sätter igång julkänslorna hos er så vet jag inte vad! Det gör det i alla fall hos mig. Vid eventuella frågetecken kring den saken tänker jag återigen hänvisa till att jag är en produkt av min miljö.

Sist men inte minst vill jag passa på att tacka alla som läser de här spalterna, som både drygar ut mitt studielån och skänker mig glädjen av att få uttrycka mig i text. Jag önskar er alla riktigt en god jul och ett gott nytt år!

Regler för kommentarer