Nicole levde i djurens vardagsrum

Redan som liten älskade Nicole Morgny äventyr. Hon följde vattendragen hemma, klättrade i träd och fascinerades av berättelsen om lejonet Elsa, långt borta i Afrika.
Nu har hon gjort sitt eget Afrika – och har delvis följt i Elsas spår.

I våras, under nästan tre månader och lagom till den egna 50-årsdagen, var det dags.

— Att ställa till med fest eller bjuda in till mottagning var inget för mig. Jag ville göra något annat, säger Nicole vars längtan efter äventyr på inte intet sätt minskat sedan hon var barn.

Profilen: Nicole Morgny

Bor: Mullsjö.

Ålder: 50 år.

Familj: Vänner.

Intressen: Resor, foto, konst och h..

Profilen: Nicole Morgny

Bor: Mullsjö.

Ålder: 50 år.

Familj: Vänner.

Intressen: Resor, foto, konst och historia.

Läser: Allätare men inte deckare.

Lyssnar på: All musik utan hårdrock, gärna musik från olika länder och resmål.

Tittar på: Debattprogram, nyheter, dokumentärer och Antikrundan.

Favoritmat: En god fiskgryta med saffran och räkor.

Drömmer om: Fler resor. En fredligare värld där man kan finna och respektera varandra. Och att djuren också har en plats.

Första större resan utomlands var till Österrike som tonåring. Det var sommar och hon och dåvarande pojkvännen for söderut genom Europa. Sedan blev det tågluffning och reslusten var definitivt väckt. När Nicole började närma sig 40 blev det mer och mer.

— Ju mer du reser desto mer sugen på att besöka nya platser blir du. Du träffar andra, utbyter tankar och funderingar och nästan triggar varandra, säger Nicole som tidigare också varit volontär i bland annat Brasilien och Indien.

5 mars bar det av denna gång och Nicole, som har djur som en annan stor passion, gjorde sitt första stopp i Zimbabwe. Mer bestämt på Nakavango Conservation där hon fick följa med ut i bushen för att räkna djur, spåra dem både till fots och med jeep, bära ved och gräva.

— Jag var volontär tillsammans med människor från hela världen, säger Nicole som redan första dagen fick se både elefanter och giraffer.

Sedan bar det av till Tanzania där hon hjälpte till på ett sjukhus. Ett besök på Kilimanjaro var, när hon ändå var i närheten, något av ett måste och en dimmig morgon lämnade hon sjukhusområdet för att ta sig till det mytomspunna berget.

— Jag fick hjälp av en guide att ta mig upp till den första stationen på 2 700 meters höjd. Sakta, sakta för att spara på energi. Det var som en trollskog, väldigt vackert och med mossor som växte som skägg på träden.

Så här i efterhand är Nicole nöjd med att hon kom så högt upp som hon gjorde, även om dimman gjorde att hon inte kunde se toppen just då. Det fick hon dock senare, både från flygplansfönstret och på långt håll nedifrån marken.

Resan fortsatte nämligen med ytterligare äventyr. Nicole besökte flera nationalparker, fick se alla de stora djuren och var en del av deras vardagsrum.

Tillsammans med en guide, två Nya Zeeländska tjejer och en kock reste hon ut i den många gånger oändliga bushen. Och erkänner att det först var lite jobbigt att sova utomhus med bara en tältduk mellan sig och naturen.

— Du känner dig helt utlämnad. När mörkret faller blir det verkligen kolsvart. När vi satt vid elden hörde vi djuren på håll. Vi fick tillsägelser om att dra ner dragkedjan på tälten ordentligt och absolut inte lämna något utanför.

Efter en första natt med minimal sömn och en hel hjord bufflar som passerade utanför nattlägret hände något. Natten därpå var hon inte längre lika rädd utan kände att resan var helt rätt för henne – mitt i naturen med djur, äventyr och spänning.

— Som när jag besökte ett av få områden där det fortfarande finns gorillor kvar. Det var i Rwanda, på samma plats som den amerikanska zoologen Dian Fossey arbetade (Fossey som senare porträtterades i filmen ”De dimhöljda bergens gorillor).

Som ensam turist gick Nicole tillsammans med spårare över stock och sten. Två och en halv timma hann passera innan de fick signaler om att där, någonstans i närheten, fanns gorillorna.

— De var tio till antalet, både små och stora, och vi kom så nära att vi kunde ta på dem. Det var fridfulla varelser, obesvärade av vår närvaro. Ja, nästan nonchalanta, säger Nicole.

Så var det där med lejonet Elsa. En kär bekantskap för många också i Sverige, tack vare boken ”Född fri” av Joy Adamson som kom 1960 och som senare även blev film.

— Som barn, i början av 70-talet, var det den första tjocka bok jag läste. Jag var redan då betagen av Elsa, Joy och hennes man George.

På plats i Kenya var tanken från början bara att resa runt för att se landet och djuren. Hon hade inga konkreta planer men snart föddes en idé om att se alla platser de verkat på.

— Jag ställde frågan om det var möjligt och det var det.

Paret hade flera hus och i ett av dem fanns möjlighet att stanna över, vilket Nicole gjorde. Hon satt i Georges rum och tittade ut över trädgården. En konstig känsla, beskriver hon det med några månaders distans.

— Sedan fortsatte jag i deras fotspår. Trots att det var besvärliga vägar, ödsligt och tät vegetation. Dessutom tidvis väldigt jobbigt.

Både ”rytklippan” där lejonet Elsa brukade sitta på kvällarna och den plats där hon (men också Joy) ligger begravd besöktes.

— Att vara där, klappa stenen och sitta på denna lugna och tysta plats var speciellt. Jag blev tagen av situationen.

I dag säger Nicole att hon verkligen vill tillbaka. Några konkreta planer finns visserligen inte men hon skulle gärna vilja arbeta med djur, resa runt, fotografera och skriva.

— Det här är en del av mitt liv. Och har jag ork, kraft och möjlighet så varför inte?

Regler för kommentarer