Vad är kärlek egentligen? Denna fantastiska kraft som får oss människor att vilja både leva och dö, vad är det som framkallar den?

Är det ödet som för två själar samman? Handlar det om en djup känslomässig kontakt? Pfft, skärp er. Sånt är för fula människor. Alla vet väl att kärlek handlar om tre saker: ytlighet, ytlighet och ytlighet.

xxxx

Det är åtminstone så det känns ibland. Barndomsbilden av att kunna bli älskad precis som man är, för sin insida, sitter och muttrar för sig själv någonstans tillsammans med tomten och framtidsdrömmarna.

Istället ser jag kärlek för allt som syns på utsidan. ”Hur lång är du?” är en viktigare fråga än ”hur mår du?”. Likes på Instagram är viktigare än vettiga åsikter. Magrutor, storlek på rumpan och antal vänner spelar större roll än personlighet.

Att förklara för någon hur mycket du älskar den framför en öppen spis är väl mysigt - men vill du få någon att verkligen ta åt sig ska du köpa något dyrt och lägga upp en bild på nätet.

xxxx

Hösten är den årstid då flest skiljer sig. Varför är det så? Jag tror på två förklaringar. Man har antingen haft för mycket tid tillsammans och insett att den där jäveln som sover i samma säng inte alls är särskilt kul, eller så har allt det som man egentligen blev kär i tagit slut. Med det menar jag allt som händer runt omkring. Bonde söker fru är ett bra exempel.

Hur många av de där charmiga och koskitmysiga förhållandena är det egentligen som håller? De går alltid ner. ALLTID. Och det är inte konstigt. De blir kära på sommaren, när de sitter och käkar jordgubbar på en äng. Vem hade inte blivit kär då? Men när vintern kommer och det är dags att gå upp, en becksvart måndagsmorgon med 40 minusgrader i luften, då är det inte lika roligt längre. Och så går de isär, för de var ju inte kära i varandra. De var kära i sommarkvällarna och spännande TV-lekar. I ett tomt rum blir det däremot plötsligt svårt att hitta något intressant att prata om.

xxxx

Nu tror ni att jag sitter här med krossat hjärta, deppig och förbannad på världen som lämnat mig i denna sits, men så är inte fallet. Visst är jag deppig, men inte på grund av något som hänt mig. Jag är deppig på grund av alla par som inte kan prata med varandra i mer än fem minuter utan att kolla på sina mobiler. Jag är deppig på grund av att kärlek verkar sitta mer i vad du kan erbjuda än vad du tänker och känner. Jag är verkligen ingen förebild när det kommer till förhållanden, men ibland krävs det en idiot för att känna igen en annan.

Om du som läser detta känner dig som den andra idioten är min nästa uppmaning riktad mot dig; lägg mallen för den perfekta partnern åt sidan. Det yttre må ge insidan en chans, men det funkar bara om insidan också är något att ha. Annars blir det som att köpa en fin men fisfylld ballong, när det yttre inte håller längre står du där och ångrar dig.