Om vi fått tid på oss hade vi säkert kunnat klämma fram ytterligare ordtwistar, men vi hoppar det (förlåt).

Det handlar om helgens terrängritt på Grevagården, och om personen i centrum både bokstavligt och bildligt talat. För mitt på banan står Elin Göransdotter från Häggum och ger instruktioner. Det som från början var tänkt som en endagars lektion i konsten att rida terrängritt har väckt sådant intresse att en har blivit tre dagar. Från fredag till söndag får ryttare från hela Skaraborg lära sig knep för att få pållarna att ta sig an de för tillfället uppbyggda terränghindren. Deltagarlistan innehåller nio olika grupper, alla med vitt skiljda bakgrunder. På söndagen ska nyvunna kunskaper testas i en frivillig tävling.

Grevagårdens stora ridhall ser ut som vanligt, det är hindren som skiljer sig åt. På ett av den ligger massor av morötter, som givetvis kan sätta griller i vilken hungrig fyrbent vän som helst.

- De allra flesta hästar är vana vid "vanliga" hinder, de här ser annorlunda ut. Hästar är flockdjur och ska av naturen fly från det okända. Det gäller för ryttaren att få hästen att förstå att det inte är farligt, beskriver Elin.

Skaraborg är duktiga på terrängritt, och fälttävlan över lag. Det är vi och Skåne som dominerar sporten, och så har det varit historiskt.

Varför? En del kanske står att finna i Petrus Kastenmans OS-guld på 50-talet, som sedan ledde till uppbyggandet av Ljuslingebacken i Borgunda där många tävlingar hållits.

Och framgångar föder framgångar, konstaterar Elin Göransdotter.

- När det går bra för ryttare härifrån sporras andra. Man ser att det är möjligt.

Elin Göransdotter var själv en framgångsrik fälttävlare. Hon började som åttåring och tillsammans med hästen Ambition nosade hon på eliten. Som junior var hon och Ambition landslagsaktuella, och sedan följde det som vi för enkelhetens skull kan kalla världscupen (ja, nä, det heter inte så, men för att inte krångla till det säger vi så).

När det gick som bäst kom motgången. Säsongen 2012, när siktet var inställt på deltagande i EM, blev Ambition skadad. Han kom aldrig tillbaka efter skadan, och med efterträdarna gick det inte som tänkt.

- Det gjorde att jag tappade drivet.

Inte länge, får vi tillägga. För 2014 togs nästa steg, på föräldragården Toragården i Häggum byggdes en terrängbana där Elin lär upp nya fälttävlare. Hindren byggs av pappa Göran och mamma Lotta finns med som allt i allo. Båda finns givetvis med på Grevagården och ser till att allt det praktiska rullar på. Som betalning och mockning efter hästar som inte behöver fundera över var närmsta toa finns.

Driften av terrängbanan kombinerar Elin med uppgiften som ridinstruktör och den som lärare på hästgymnasiet på Axevalla (ja, nä, det heter något annat men för enkelhetens skull säger vi så).

Att hon är en boren pedagog märks, när hon försöker få halsstarriga hästar och inte i alla lägen snabbtänkta ryttare att förstå galoppen. Eller språnget, eller vad det nu handlar om.

Den egna karriären då?

Fälttävlingstankarna har lämnat plats för hoppning. Kanske inte att hon och kamraten Touring TT når ändå upp till RGB och allt vad de heter, men siktet är inställt på hoppning på 1,45-höjd.

- Kanske 1,50 också. Det vore häftigt.